2009-10-13

Utmaning 286 - 13 oktober

Skriv om att slå ifrån sig.

9 kommentarer:

Heureka sa...

Dagens första inlägg, minsann.

Mikaela Stigsdotter Larsson sa...

Jag har också fått till några rader så här på morgonkvisten.

razaha sa...

Idag blir det bara en kort en

Lillemor sa...

Skrivit.

Ethel sa...

En liten kortis även från mig

liselotte sa...

Här en liten text om att slå ifrån sig.

garaget sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
garaget sa...

Oj jag råkade ta bort mitt inlägg.. Nåja, det var knappast något av litterärt värde som gick förlorat där. Nu finns i alla fall dagens skriveri klart på min blogg

nerf99 sa...

Mitt liv är bra. Jag hade inte kunnat göra något annat eller något bättre av det. Eller ?
Jag gillar det precis som det är. Inget tjat och inget gnat. Bättre att leva ensam än att känna sig ensam tillsammans med någon. Jag har fått som jag vill. Ingen mer som säger vad jag skall göra och vad jag inte ska göra.
Långsamt tittade hon sig omkring. I ena hörnan, längs murkanten, växte murgröna och i andra änden av den öppna ytan stod en vintergrön tall med stora avlånga kottar. Hon tittade ner igen. Gravstenen lyste emot henne med sin evinnerliga guld text. ”till minne”
Varför skulle han dö? frågade hon sig, för kanske tiotusende gången. Hon gick alltid till hans grav när hon var obeslutsam eller inte i samklang med sin omgivning. Detta var ett sådant tillfälle.
”Nå, Hur skall jag göra ? frågade hon den tysta gråa massan . På toppen satt en liten keramikduva, som hennes syster hade insisterat på att stenhuggaren skulle sätta dit. Maja hatade den egentligen. Den påminde henne om perfektionism. Hon hatade sin syster också. Mest för att hon hade ett så välordnat liv. Allt i hennes liv blev alltid så perfekt. Det blev det aldrig för Maja. Hon pluggade på komvux och hade precis lämnat Johan, efter att hon hade intalat sig att hon ville vara fri. Johan inskränkte på hennes friheten.
Stenen gav henne inget svar. Hopplöst skakade Maja på sina axlar. Vände stenen ryggen och gick tillbaka över grusgången mot utgången och parkeringen. Med en isande vind i ansiktet intalade hon sig sitt egna mantra.
”Mitt liv är bra. Jag hade inte kunnat göra något annat för att få det bättre”