Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Vad är SkrivPuff?
Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med - och få kontinuitet i - ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!
23 kommentarer:
Mitt bidrag till dagens skrivövning, med ordet VÄLTA:
"Lena med sina post-it-lappar"
https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1932181
// Valkyria-Fatale poeter.se
https://morgonblogg.wordpress.com/2016/01/21/skrivpuff-den-211-2016/
/kram
@Valkyria-Fatale, jag ser inte hur jag ska kunna kommentera hos dig. Vi brukar annars använda våra bloggar för att publicera texter. Du har, vad jag kan förstå, använt Poeter.se.
Det var verkligen en fullängdsnovell du har skrivit! Jag undrar om personen i den andra luren hörde? Kul och detaljerad berättelse om en energisk kvinna!
Ethel, Har bett Valkyria-Fatale lägga in sin text i en kommentar här inne istället. Om man inte är medlem och inloggad i poeter så går det inte heller att kommentera. Bra att du sa till/kram
Välta
Oj, det var ju olyckligt. Jag har fått över min novell till min blogg, och för att läsa, och för att kunna skriva kommentarer, klickar du här: https://wordart867.wordpress.com/2016/01/21/lena-med-sina-post-it-lappar-2016-01-21/
Tack för att Ni upplyste mig om detta!
Tack så Ethel, för din kommentar. Ja, texten flöt på och rätt som det var hade den vuxit till sig med massor av text :)
// Valkyria-Fatale
Ethel;
Tack så mycket, skulle det stå :)
allt krånglar i det tekniska idag. Texten får inte plats i en kommentarsruta, så jag får dela upp den.
Del 1 Lena med sina post-it lappar
Lena med sina post-it-lappar
Lena kände sig en aningens stressad i tanken, och klockan var kvart i fyra denna fredagseftermiddag i december, strax innan jul. Arbetsdagen var snart slut, och pärmarna låg i varsitt uppslaget läge runt om på skrivbordet. I varje pärm syntes det färgglada små lappar, som var och en markerade något viktigt, som Lena hade märkt ut för att underlätta för henne själv att hitta det hon sökte snabbt. På varje färgglad lapp stod det några små korta anteckningar, som hjälpte Lena med att minnas vad det var som hon hade markerat. Viktigheten i innehållet. Detta var Lenas "grej", som hon hade anammat, inte bara för att enklare finna det hon sökte, och som var markerat i varje pärm. Utan även för att hon inte riktigt hade minne till att minnas allt viktigt utantill, som hon annars redan hade fullt av i huvudet. Hon hade detta "lappsystem" med post-it, i alla möjliga färgglada färger. Det var som ett landskap i alla regnbågens färger, och detta färgsystem väckte även värme, i det annars så kallt blekvita kontorsrummet. Lena hade aldrig förstått varför företag målar väggarna vita. Det är en urtråkig färg att sitta och jobba i. Man blir ju inte direkt glad, även om vitt ansågs vara bra, med tanke på ljusterapins effekter, sades det. Lena raljerade denna tes. -Pyttsan heller, sa hon högt för sig själv.
Det var många saker som var viktiga för Lena, en dam i 50-årsåldern, som hade ADHD. Hon hade sedan länge lärt sig att leva med denna diagnos. - Inga bekymmer, brukade hon säga högt, om någon anmärkte, eller skojade om hennes egenheter som hon hade för sig. Att skriva dagliga "att-göra-listor", gjorde hon numera på rutin, och även detta blev skrivet på en post-it-lapp, i en för dagen utvald färg som gjorde Lena glad. I princip alla pärmar hade dessa färgglada lappar utstickandes från varje pärmsida, och det fanns även en hög med post-it under hennes genomskinliga skrivbordsunderlägg. En kanonidé, tyckte hon om det genomskinliga underlägget. Perfekt för små lappar med minnesanteckningar av viktiga saker att minnas. Lättillgängliga för ögat var de också. Lena smålog lite förnöjt åt sig själv, för att hon var så fiffig med sitt system.
Invänta Del 2
Del 2: Lena med sina post-it-lappar
Lena var "spindeln i nätet" på företaget, där hon nästan räknades som en invetarie med sina över trettio år på samma företag. Hon höll koll på allt, och hon var även den som alla kom till när de inte själva kunde ta reda på viktig information. Allt ifrån kvartalsrapporter, svar på diverse avtalsfrågor, pärmar med viktiga dokument i från föregående bokslutsår, eller äldre. Ja, hon höll koll på allt, och det var även hon som beställde de dagliga leveranserna av fikabrödet till eftermiddagsfikat. De anställda på företaget brukade skämtsamt kalla henne för "mamma", då hon hade alla under sina vingar, och var sina medarbetade behjälplig i mångt och mycket. Ja, hon visste mycket om viktiga saker, och även om oviktiga. Allt antecknat på dessa små färgglada post-it-lappar.
Företagets "mamma" var en pratglad och social dam, full av energi och hon hade alltid ett leende på läpparna. Men ack så stressad och irrig av sig. Men hon fick alltid saker och ting utförda. - Inga problem, brukade hon säga. Mamma fixar detta bums och direkt på momangen. Lena hade väldigt svårt att slappna av, då hennes huvud var fullt med mängder av information och "viktigheter". Hon tyckte om att ha kontroll på det omkring henne, och för att underlätta sitt "kontrollbehov", införde hon sitt färgglada lappsystem. Med sin långvariga anställning på företaget, var hon väl rutinerad i användingen av dessa lappar, som i början endast fanns i en färg. Hon mindes glädjen hon kände, när utvecklingen gick framåt, och det fanns fler färger att välja på, och genast fanns dessa ikryssade på beställningsformuläret till deras leverantör av kontorsartiklar.
Nu var klockan slagen fyra, och arbetsdagen var slut. Men Lena låg efter i planeringen, vilket var ovanligt för henne. Hon var enormt stressad denna dag, fast det var inte så konstigt. Julen stod för dörren, och hon skulle iväg efter jobbet och inhandla några julklappar, innan hon skulle köra hem till sin väntande make. Stressen gjorde henne lite extra uppspelt idag, och detta rörde till hennes ordning i kaoset. På skrivbordet låg det fullt med öppnade pärmar, och de färgglada lapparna lyste med sina vackra färger. Plötsligt ringer telefonen, och hon vänder sin stol för att nå telefonen. Hennes gamla kontorsstol gnisslade till när hon drog sig med fötternas hjälp mot den ivrigt ringande telefonen, samtidigt som hon balanserade en öppen pärm i knät.
Del 3 - sista: Lena med sina post-it-lappar
Pärmen i knät var en återbrukad pärm, som numera var väldigt sliten med pärmgaffeln, som skulle hålla ihop pärmen, därför fick hon vara extra försiktig att inte tappa den i golvet, med risk att tappa ur alla viktiga dokument i den. Åh nej, detta ville hon verkligen inte! Med pärmen balanserad där i knät, och sin gamla kontorsstol riktad mot nåbar längd till telefonen, svarade hon med sin fria hand. Den andra handen greppade tag om en penna, för att vara redo att notera "viktigheter". Ömsom nickandes, och ömsom mumlandes, bekräftande hon ord till svar på att hon lyssnade på den som ringde upp. Lena spjärnade emot med sina knän, och höjde hälen på båda fötterna, för att hålla balansen om pärmen i knät under samtalet.
Telefonsamtalet blev långvarigt, varpå Lena började få känningar av sin artros i knäna, och det började kännas smärtsamt att ha fötterna/benen i det enformiga läge som hon hade sin kroppställning i, varpå hon med hjälp av en höftknyckning rättade till sin obekväma arbetsställning. Detta gjorde hon samtidgt som hon ännu hade den inte fasthållna och öppna pärmen balanserandes i knät. Hon kände fortfarande av stelheten i knäna, och smärtorna hade stegrats, och då beslutade hon sig för att ändra ryggläget på sin stol. Sagt och gjort, i ena handen höll hon telefonen som hon samtidigt pratade i, och med den andra släppte hon sin penna, för att dra i spaken, som man ändrade läge med. I samma stund som hon knyckte till på reglaget för ändring av position på ryggstödet, swingades hon snabbt bakåt, som en "katapult". Det snabba rycket medförde att hon släppte telefonluren mitt i under pågående samtal, för att ta handen att stödja sig med, för att inte VÄLTA bakåt, och handlöst falla ner till golvet. Det hela var över på några sekunder, och med hjärtat i halsgropen, och en puls i 190, sansade hon sig snabbt, och kom till fattning igen. Pärmen låg kvar i hennes knä, i sitt uppslagna läge, och med en lättnadens suck grep hon tag om telefonluren igen.
Skrivpuff - skrivövning. Dagens ord "Välta". 2016-01-21
Tyvärr blir formateringen av texten urkass, när man kopierar in den så här. Trist.
Det var trögt att komma igång i början, en var liksom blockerad i huvudet. Jag var helt fokuserad på ordet som skulle användas (Dagens ord), i stället för att fokusera på att bara börja att skriva, och sedan stoppa in ordet allt eftersom texten växte i stället. Men det släppte sen efter en liten stund, och då knapprades det minsann på tangenterna
Samma skrivövning som för Hat. Samma förutsättningar, men nytt ord alltså. En dålig variant, men man får sina ideer.
Välte
Så trevligt vi har haft! Men min buss går om tio minuter och man ska ju gå när det är som roligast.
Du kan få åka med mig. Jag kom direkt från jobbet så jag tog bilen.
Har du inte druckit då?
Bara lite, och jag har hållit koll. Ingen risk. Som jag fattat det är det ingen större omväg att åka via dig. Sitt ner och ta det lugnt så kan vi åka om en halvtimme eller så. Det blir ju vickning snart.
Ja, jag är faktiskt lite sugen. Korv? Tja, jag börjar bli lite hes efter allt tjo och tjim så jag undrar om jag får sätta på lite tevatten.
Ta du korven och en öl. Te kanske jag kan få bjuda på.
...
Nu passerar vi där jag bor.
Vilket underbart väder, och alldeles stjärnklart.
Man ser stjärnorna bättre från min lägenhet. Kommer du med upp en liten stund? Jag lovade ju lite varm dryck.
Ähum ... Det blir välte?
Jovisst. Men härom dagen stod jag bredvid sängen och snavade på mattan och välte! Ville kura ihop och dricka te under täcket i sängen, men det blev annat i stället.
Det kanske det blir nu också?
Ljusletaren:
En fin text, och den är mycket målande i sin beskrivning av miljön. Jag känner din kärlek till natur och utomhusvistelse i den friska vårvinterns väderlek, när jag läser din berättelse. Sköna och uppfriskande tidiga promenader, och detta tillsammans med djurens bästa vän (även om jag själv är mer av en "kattmänniska), hunden, där ni utforskar skog och mark, i de väl kända naturstråk som jag via texten uppfattar dig både känna till väl, och älska helhjärtat. Vad ledsamt mot slutet av berättelsen, och vilken kärlek sen då! Jag kan se bilden, du målar upp i texten framför mig när jag läser. Underbart!
Konstruktiv feedback: Saknar ett par stycken "kommatecken", för att dela upp meningar. Även att "vända om en mening", för att det ska "låta bättre" i läsflödet. Jag tog mig även friheten att ge förslag på hur en mening kunde ha sett ut, om den var "omvänd, och även om texten var mer utförligt detaljerad i sin miljöbeskrivning. Hoppas att du inte tar illa upp.
Ex: citerar: "Till och med att det går att cykla för nu är asfalten framme. Gäller bara att se upp för olika isfläckar på bara vägar. "
Förslag 1:
När asfalten ligger framme, går det även att cykla, men det gäller att se upp för isfläckar, på de bara vägarna.
Eller en mer detaljerad mening - Förslag 2:
På flertalet ställen har snön smällt bort, och barmarken lyser med sin svarta, kala och trista hårdhetskänsla, i den annars så gemytliga mjuka vitheten. Plogbilen har plogat upp långa rader med snövallar, av vad som var vit snö, men som numera lyser lite halvgrå, och även gul på sina ställen, då hundägare rastat sina hundar i snöhögarna längs promenaden. Här och där får man vara uppmärksam på hala isfläckar, som nu trätt fram, efter plogbilens framfart, särskilt om man tar sig fram med sin cykel.
Med vänlig hälsning Valkyria-Fatale
Ethel:
Även du har en fin berättelse, med innehåll av minnesskildringar av både positiv och negativ karaktär, som får läsaren att förstå miljöbeskrivningen. Jag kände även tragiken, som du så målande beskrev om den italienska mannen. Usch, sådana händelser vill man verkligen inte bevittna och ha sparade i sitt minne. Ett pluspoäng för slutet, som var en fin och annorlunda, och faktiskt helt oväntad, avslutning på din text.
Konstruktiv feedback. Jag saknar en del "kommatecken" i din text, för att dela upp en mening, och göra den mer "läsbar", samt även att du kunde ha skrivit ihop vissa meningar, i stället för att dela upp orden i två korta.
Citerar: "Hon böjde sig ner och kollade. Kanske att hon fortfarande kunde se spåren efter skorna alldeles intill räcket."
Citerar: "Vid ett tillfälle när han var uppe och klättrade på byggnadsställningen tappade han balansen och ramlade handlöst. Rakt ner i ett jättekar med cement. "
Mitt förslag är att du sätter ihop dessa två meningar till en mening.
"Hon böjde sig ner för att titta efter, kanske kunde hon fortfarande se spår efter skorna alldeles intill räcket".
"Vid ett tillfälle, när han var uppe och klättrade i byggnadsställningen, tappade han balansen, och föll handlöst ner, rakt ner i ett stort och välfyllt kar av nygjord cement".
Med vänlig hälsning
Valkyria-Fatale
Välte
Till er som är nya. Jag har läst era texter. Skriv gärna på egna bloggar i fortsättningen. Då får ni era texter och respons på dem samlade.
Det gick att kopiera in länken till poeter.se på webläsaren. Behöver man ha konto där för att kommentera?
Kommentera på min blogg i Wordpress:
https://wordart867.wordpress.com/2016/01/21/lena-med-sina-post-it-lappar-2016-01-21/
Grå Papegoja, man måste ha konto för att kommentera hos www.poeter.se Dessutom så står det anvisat här i så här gör du för att vara med i Skrivpuff att har man inte en blogg så ska man sätta in sin text som kommentar här. Stämmer inte det? Har jag lurat dessa två från Poeter att göra det? /kram
Jag Irrbloss:
"Fröken Klumpig", är inte alls oduglig! Ler lite igenkännande i din målande beskrivning av kvinnan. Hon påminner mig om min syster, som för det mesta lyckas, på alla dess egentligen omöjliga sätt, att välta ut saker, vrida sönder exempelvis den nya och dyra pepparkvarnen, som hon fick i present och att fläcka ner sina kläder.
Jag minner mig bakåt i tiden, då jag läste "Lotta-böckerna". Dessa böcker skildrade karaktären Lotta, i alla hennes upptåg, som dråpligt alltid slutade med katastrofer. Bra text, dock lite kort. Och om jag ska ge någon konstruktiv feedback, kunde du ha slagit ihop flertalet meningar till en, i stället som du nu har gjort i texten, valt att skriva korta meningar. Men nu ska jag inte vara "Fröken Rödpenna", som man minns från skolåren, med kanske inte alltid så positiva minnen.
Tack för en fin text. Blir nyfiken på vad kvinnan i berättelsen var så ivrig i att i ord författa till sin älskade...
Grå papegoja:
Åh nej, vilken dråplig nyårsafton! Så typiskt att någon går och blir sjuk just denna dag, men det är inget som man kan rå för. Din text var väldigt fin och detaljerad med massor av information. En målande skildring av en ofrivillig ensam nyårsafton. Ibland blir det inte som man hade tänkt sig.
Känner igen mig i rastlösheten. Jag satt själv ensam under nyår, men det gäller att inte gräma ner sig. Hon skulle ha tillagat maten och haft en festmåltid med sig själv, med full volymstyrka på stereon, där ABBA:s "Happy New Year", skulle satt igång hennes sinne i glada tankar, trots Andreas akuta sjukdom, och trots att hon satt där ensam i nyårsnatten och blickade ut över fyrverkerier som smälldes. Där och då skulle hon ha skålat för ett nytt år fullt av personlig utveckling.
Hihi, en kanske inte så verklig skildring, men väl ett önsketänk i positiv anda. Tack för en mycket bra text!
Med vänlig hälsning Valkyria-Fatale
Anders A:
Din text tar upp en skildring i ett ämne, som är starkt. Att välja att köra rattonykter, kan inte bara skada en själv, utan även medpassagerare och oskyldiga trafikanter i omgivningen. Din historia vänder ändå fokus i slutet, mot personerna och deras relation med varandra. Det verkar uppstå känslor dem emellan? En inbjudan till en kopp te, i nattens sena timma, är ett finare sätt att uttrycka baktankar med. Önskemål om närhet kanske? Detta vet vi inte, om vi inte får läsa fortsättningen. En finurligt och roligt skriven text, dock kort. Men du fick med dagens ord. Tack för en bra text.
Med vänlig hälsning
Valkyria-Fatale.
Det var lite tråkigt med feedback i denna blogg "Skrivpuff" i skrivövningar. Måhända att jag som nykomling la in en för hög växel (särskilt med tanke på längden i min egna text - jag ber om ursäkt för den långa, men orden rann ur mig) i min feedback till er författare, en feedback som som jag verkligen la ner tid på. Men det känns inte som att den energin och lusten fanns att ge tillbaka här. Jag vet att det är fredagskväll, men ändå...
En skrivövning, är enligt mig tolkat som så att vi skriver en text, utifrån ett givet ord, därefter postar vi texterna här. Till viket syfte? Att bara läsa, om ens det? Hur utvecklar jag mitt skrivande om jag inte får feedback? Hur kan en skrivövning som detta ge mig någonting då?
Visst, det är en personlig utmaning, men jag anser att det ska innehålla mer.
Ber om ursäkt för mitt rättframma sätt att uttrycka åsikter i (den misstolkas ofta som extremt burdus, men jag lovar, det är jag inte), men sådan är jag (rättfram). Jag menar inget illa, eller att jag vill kritisera er grupp, eller individer i gruppen. Möjligt att jag misstolkat någonting, och att jag i mitt ADHD-tänk är helt ute och cyklar.
Med allra vänligaste hälsningar Valkyria-Fatale
(som vill växa med sitt författande)
Skicka en kommentar