Du träffar en gammal bekant som du inte umgåtts med på 10 år. Vilka förändringar ser han/hon hos dig? Vill personen uttala dem? Skriv en dialog!
När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
- Nä, men är det inte...
- Jo, det var nog minst 10 år sedan Tjotten.
- Va kul att se dig.
- Dig med.
- Du är dej minsann lik.
- Hade det inte varit för ögonen så ... Du har förändrats en del.
- Det vore väl konstigt annars, tre barn och en massa jobb. Men du då, har du familj?
- Nä, inte ännu. Jag dejtar en, men jag vill fortsätta satsa på karriären Du satsade på familjelivet?
- Ja, jag har ju alltid velat ha barn tidigt, som du vet.
- Jag är väl lite mer ego, vill satsa mina pengar och min tid på mig själv. Men börjar inte barnen bli så stora nu att du skulle kunna vara hemifrån lite, tex. testa på något gym, det är så härligt.
- Så det syns så tydligt.
- Ta det inte så, konstigt vore det väl om det inte gjorde det.
- Det har du väl rätt i, men när man tittar på dig så, en fräsch karriärskvinna.
- Ärch, det är bara den stilen som räknas i mina kretsar, man måste ju hänga med de andra. Har du inte tänkt på att göra något bara för dig själv, lite som uppmuntran till dig som kvinna. Som tex lite manikyr eller bara ta en härlig stund hos frissan?
- Lite hemmafärgning och toppa håret själv det kan jag, så det får duga ett tag till. Snygg kappa förresten, var har du köpte den?
- Couteux La Monte
- Ja ha.
Hon sveper med blicken över mig.
- Men du, det var ju roligt att träffas, kanske vi skulle ta en Latte nån dag. Ha det!
Är det ...” han tycktes tveka, tog ett steg bakåt och kisade; ”Är det Sofie...?”
Låg där något anklagande i luften. Var jag överkänslig, eller tittade han på mig som om jag vore en dålig förfalskning av den äkta varan?
Mannen, kärleken i mitt liv; Efter så många timmars väntan, efter så mycker längtan så stod han nu rakt framför mig av en slump, på gatan.
”Ja .. och nej” svarade jag innan jag hann tänka mig för. Men visst var det så? Visst var jag bara delvis den Sofie som han frågade efter.
”Du...” började han, och avbröts av en ung flicka som gick förbi oss på trottoaren ”du har ju inte ändrats ... ett dugg,” Flickan förvann runt hörnet och han vände sig åter mot mig. ”Du,” började han igen. Pratade han så här tidigare, undrade jag för mig själv; var han alltid så här direkt, uppfodrande? Han gav mig nu hela sin uppmärksamhet och fortsatte med en affärsmässig min; ”Du, vi skulle kanske ta och träffas ... och se hur det går. Vad gör du ikväll?”
Ikväll, tänkte jag; var vill du att jag ska börja? Med kakan som jag ska baka med minstingen som så älskar att laga mat tillsammans? Eller vid kalaset som dottern ska köras till, eller kanske vid fotbollsträningen som mellansonen slutar klockan åtta? Efter det ska vi tända brasan, laga lasagne och titta på Coronations street, för det gör vi alltid på fredagar. Sedan kommer Mark hem och då ska vi sitta framför den öppna elden med varsitt glas vin och summera veckan och göra planer för helgen. Träffas ikväll -och se hur det går? Är han inte klok, hur skulle jag få tid över till det?
Han log och rörde vid min kind; ”Man blir ju inte yngre ...” sa han.
”Nej, men kanske tyngre,” svarade jag automatiskt, men blev sedan irriterad på mig själv. Tyngden, de extra tio kilona som jag dragit på mig sedan sist vi sågs, var inte bara mat; jag bar på nya upplevelser ... jag omfattade numera andras känslor och bar på historier och öden som delats med mig för att jag var inblandad, berörd. Jag kände mig plötsligt rik, rikare än någonsin. Det sjöng inom mig när jag sa;
”Du, jag hinner inte, men det var ju ändå kul att träffas; hejdå!”
“Hej, det var länge sedan!” Varför skulle hon möta honom just nu? Just idag?
Hon kände sig gammal, ful, tjock hopplöst omodern. “Ja, det var det verkligen. Minst
10 år eller hur?” Han granskade den kvinnan han fortfarande älskade och aldrig kunnat
glömma. Hon utstrålade samma skönhet, samma glada ögon, samma sexiga utstrålning
som han alltid hade gömt i ett hörn av sitt hjärta. “Hur har du det nu för tiden?” frågade
hon och lade sin hand på hans rockärm. Han hoppade till som av en elstöt och kände
sig som en stammande tonåring. Djävlar, hur dum får man bli? Ta dig samman och
skärp dig! “Jo, jag har ett arkitektkontor med 10 anställda och det går rätt bra. Mitt
äktenskap med Anna är slut sedan ett par år och jag är fri som en fågel.”
Fri som en fågel? Nu måste han ta ett djupt andetag och sluta uppföra sig som en komplett idiot.
Hon såg på honom. Hon såg sitt liv i grått som hade kunnat vara så annorlunda om de hade fått leva tillsammans. Hon såg tills hon kände tårarna komma.
Hon grät för att hon kände sig gammal, ful, tjock, hopplöst omodern. Han omfamnade
henne för att han såg skönheten, ögonen, utstrålningen. Bägge två levde i sin verklighet.
Efter en kort tids övervägande bestämde jag mig för att fråga. Jag måste ju VETA. Sådan har jag alltid varit.
– Du, får jag ställa en privat fråga?
Min gamle klasskompis och tillika bordskavaljer på vårt 10-år-sedan-vi-slutade-nian-jubileum tittade på mig en kort stund, men sa sedan utan större känslomässigt engagemang:
– Javisst. Vad är det du undrar?
– Har du bara blivit lite rundare med åren, eller äter du några mediciner?
Han såg verkligen ut att äta kortizon. Alldeles uppsvullen som han tycktes vara. Framför allt i ansiktet. Det var bara benen som var pinniga som jag mindes dem.
Om han tyckte att frågan var för direkt, visade han det inte.
– Jag äter inga mediciner, sa han bara.
Ojdå. Klumpiga Jessica.
– Förlåt, man jag var bara tvungen att fråga … , försökte jag.
– Det är lugnt. Jag fattar. Herregud. Jag känner ju inte ens igen mig själv.
Han nickade mot bordsplaceringskorten som var foton på oss själva i nian.
– Faktum är, sa han och plockade fram sin plånbok, att jag aldrig kan använda mig av min legitimation.
Han höll fram sitt körkort och på bilden syntes en 18-årig ung man, inte helt olik minnesbilden jag hade i huvudet av honom som 16-åring.
– När jag visar den, fortsatte han, ifrågasätts jag alltid.
Han förställde sin röst och gjorde den myndig.
– Det där är inte du grabben, säger dörrvakten om jag vill gå på disco eller nattklubb. Kom igen när du har ditt EGET leg. Du vet väl att det är straffbart att uppträda under annans identitet?
Han suckade.
– Ja, på den vägen är det.
Han såg sorgsen ut.
– Så jag förstår att du frågar, Jessica, jag förstår det fullkomligt.
Även om jag känt mig tvungen att fråga, kände jag mig nu lite som en jubelidiot. Varför kunde jag inte nöja mig med gissningar? Det hade varit bättre för honom om jag trott att han var sjuk och måste äta kortizon.
– Skönt att du frågade dessutom, la han till efter en stund. Folk tror jämt att jag är sjuk. Det är värre att folk tror att jag är sjuk, när jag i själva verket bara har gått och blivit tjock.
– Blivit? slapp det förstås ur mig men jag hann inte fortsätta för hans bubblande skratt avbröt mig.
http://sopkarusellen.blogspot.com/2009/01/utmaning-8-tio-r-senare.html
-Nämen hallå, är det inte Annen?
-Jo, det är det, men vänta, jag tycker jag känner igen dig, usch, jag nästan skäms för att jag inte kommer ihåg i vilken situation.
-Jodå, visst känner du mig, vill du ha en ledtråd.
-Nej, låt mig gissa; var det på Fattighustiden, då vi arbetade i cabarén? Eller var det när jag arbetade i baren på Alexandras eller kanske från Uppsala till och med? Men där bodde jag endast till jag var 18 år. Nej, vi kanske setts på söder eller i Solna där jag bott i snart 30 år?!
-Nu har du snuddat vid hur vi känner varandra. Gissa lite till.
-Ummmm, kan det vara det att du var kund i pappas affär i Solna?
-Nej, men det stämmer att det är någonstans i Solna.
-Jahadu, nu står det helt stilla, hjälp mig istället, för när jag ser ditt ansikte så känns det så himla bekant. Var det länge sedan vi sågs?
-Ja, det var 10 år sedan och jag var gift med Theodora, din kompis. Men hon och jag skiljde oss efter andra barnets födsel och jag var ju inte hemma så ofta eftersom jag arbetade på krogen, nästan dygnet runt.
-Nämen, jaaaa, nu ser jag. Va´kul att du kände igen mig, för jag måste säga att nu när jag vet så ser jag ju vem du är men samtidigt, jag tycker att du blivit lite rundare om kinderna!
-Ja, men dig kan man inte gå miste på att känna igen. Det är din röst. Jag kommer aldrig glömma då vi var unga och du och Theodora satt och pratade. Du har inte en skrällig röst men den är hög och du låter alltid positiv och glad.
-Åh, det tackar jag för men tiden går å vi blir ju inte yngre heller så visst har även jag förändrats.
-Jo, det förstås. Men du, det var kul att träffas.
-Samma, trevlig helg!
Jag kastade mig uppför trapporna, och sen i en kullerbytta över hallgolvet in i sängkammaren landade på mage och där låg..
-Hej
-hej , är det inte Lisse?
-jo hej är det inte(kram)det var länge sen...
-ja och under bättre omständigeter.
-,Host host vi får nog andas lite längre ner mot golvet, gasen du vet.
-ja just det du utbildade dig till-
-ja det blev så. blev du designer?
-ja a! eget märke och allt, visserligen bara för folk här i vasastan men det går runt.
-Kul jag ser ju att det gått bra för dig, huset verkar helt nytt och modernt möblerat..ja det jag kan se förståss..
- *skratt* du skulle se barnens avdelning. ja just det barnen...!
-Takes car of! lita på oss. Gunnar och Rolle tog stegbilen in för att nå deras fönster så det går säkert bra. Gunnar har ju jobbat länge så han vet vilka slangar man ska dra upp och Rolle, ja ...han är en talang på tillväxt så att säga.
-Okej suck vilken lättnad.och du själv då(host host) gift ?
-nä det blev inget på den fronten , faktiskt börjat nätdejta
-ja ha, så kul, spännande.
-Jomen visst serru, det är mest för sex än så länge men snart så..kanske det blir seriöst så småningom.
-Ja så kan det vara, allt ska man vara med om. Ska vi inte...det är lite svårt att andas.. jag ser inte dörren längre.
-nej ingen fara , jag har syrgas med mig och sen..
BANG
Oj så brast golvet under oss och vi for ner i den stora innomhuspolen av olympiaklass.
välkomna in till min blogg
http://skimmervillbaravaraifred.blogspot.com/
skimmer
kommentar finns på http://pannchopper.blogspot.com/
Mitt bidrag till Utmaning 8 oavsett vad som står i länken:
http://minskrivarlya.blogspot.com/2009/01/utmaning-9.html
Skicka en kommentar