2009-01-14

Utmaning 14

Skriv om att låta någons dröm gå i uppfyllelse. Vems? Och vad handlar den om?

När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
  1. Behåll den för dig själv.
  2. Lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
  3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

7 kommentarer:

Saga sa...

Min berättelse om en dröm som blir verklighet finner du på min blogg

http://sagaliten.blogspot.com/

liselotte sa...

min utmaning om en dröm som går uppfyllelse hittar du på min blogg.
languedoc-liselotte.blogspot.com

Cattis sa...

min utmaning hittar ni på http://www.cattis-attskrivaenbok.blogspot.com

marmoria sa...

Det sägs att man inte ska bita den hand som föder en. Den hand som föder en kan också vara den hand som dräper en. Så är det för mig. Jag heter Samuel H. Jackson och sitter i dödscell på Polunskyanstalten i Texas, USA. Jag sitter här för att jag anklagas för att ha begått mord mot pengaersättning. Mindre graverande än att begå mord liksom för egen räkning, kan man tycka. Det tycker jag. En "hit-man" utför ju bara en tjänst. Den är den som betalar kalaset som är den egentlige mördaren. Det är bara min åsikt. Men som alla andra här, är jag förstås oskyldig.

Den hand som föder mig, den hand som för mig ut i rastgården och den hand som slutligen dräper mig har bestämt sig nu. Om tre veckor ska tre olika gifter sprutas in i min kropp och jag ska få somna ifrån allt detta. Jag har också bestämt mig. Min sista måltid ska bli pitepalt. Men det kan inte den hand som föder mig klara av.

Jag är svart som natten men på mödernet är jag helsvensk. Mormor och morfar bor i Blåviksjön i Västerbottens inland. Den hand som föder mig får lov att kalla in mormor. Jag har ett litet fönster som inte visar något särskilt men jag kan se för mig hur hon kommer pulsande över den leriga jorden kring fängelset, kånkande sin hushållsassistent på höften samt en påse mandelpotatis, fläsk och lingonsylt i motsatt näve. Mjöl och smör och salt har hon också med sig. Hon lämnar ingenting åt slumpen. På det sättet liknar hon den hand som föder mig, göder mig, för att sedan föröda mig.

Och så får de häpna kockarna på Polunskyanstalten se mormor gå igång som hon gör i köket hemma på sommaren, när solen skyler sig litet klädsamt en stund vid elvatiden på kvällen och spenaten växer och siken vakar och den sista gammalpotatisen ger ett oefterhärmligt paltkok. Det ärden succén hon ska upprepa. Hon ska slå den hand som föder mig på fingrarna och föra mig i salig paltdäst dimma in i evigheten.

Fast vad mormor inte vet är att endast en tugga vore nog. Att än en gång få smaka paltens spänst, fläskets sälta och det halvsmälta smörets lenhet, toppat med sötsur lingonsylt - tanken får mina ögon att tåras. Endast en tugga, ber jag den hand som föder mig. Men jag vet att jag kommer att glufsa i mig som då, när jag var ett oskyldigt barn och lekte med mina kusiner i landet där det aldrig blir natt.

Tjotten sa...

Uppvaknandet var en lättnad. Jag låg svettigt inlindad i mitt underlakan. Som en kåldolme. Drömmen hade känts så verklig och nära. En sådan dröm som tar några sekunder att komma ifrån även efter man vaknat. Jag kravlade mig ur det fuktiga lakanen och drog av pyamasen som naturligt vis också var blöt. Så tog jag morgonrocken och knöt om mig. Kröp sedan ner i min mans säng. Den var fortfarande varm så klockan kunde inte vara mer än halv sex.

Drömmen började nu som en film framför mig. Jag satt i ett flygplan. Det var inte så stort och vi var bara fyra stycken i planet. I drömmen hade vi känt varandra väl men, jag kunde inte nu komma på vilka de var. En av de andra kände sig otroligt törstig och tryckte på en knapp för att flygvärdinnan skulle komma. Men hon hade tagit fel och råkat tryck på en nödbromsknappen. Planets motorer började sakta stängas av. Det skakad och panik uppstod bland oss. Av någon konstig andledning så stämmer drömmar sällan som tur är och i drömmen blev det nu mycket hett. Det var helt naturligt att när motorerna stannar så ökar värmen. De andra började nu ta av sig. Jag själv fick en känsla av att det var mitt ansvar att stoppa planet så jag sprang in i cockpiten och tryckte på SOS knappen. Sakta stannade nu planet upp mitt ute i tomma intet. En man ropade i högtalarna. ”Ta det nu lugn, vi kommer snart att få ut er”. Jag andades ut och spänningen släppte och så vaknade jag.

Klockan började bli mycket, morgon sysslorna var många. Men snart skulle jag var på jobbet. Denna dag var det kort om folk som det brukade. Men jag arbetade i alla fall inne på servishuset så det var inte samma farande runt som för de ute i hemtjänsten.

Då det blev middag erbjöd jag mig att själv ta ner de tre damerna som bodde på fjärde våningen. Jag ansåg att det var bättre att ha en full bemanning i matsalen än att två skulle ta ner de tre damerna. Det var Gulli, Ester och Dagny som skulle ner. I vanliga fall brukade en personal ta trapporna med Dagny. Hon var en mycket vital äldre dam men som varit senil i många år.Men nu tog jag alla i hissen. Gulli och Ester var rullstolsbundna så det var lätt att ta ut dem till hissen och låta dem vänta där medan jag hämtade Dagny. Hon pladdrad på bra fram till hissen om något fest på 40 talet skulle jag tro. Jag tryckte på knappen för att hissen skulle komma. Det enda som möjligt vis var lite problematiskt var att få in två rullstolar och mig och Dagny, men det gick.

Jag nådde inte till knapparna så Gulli tryckte på knappen till botten plan. Hissen började röra på sig. Dagny tog sig för halsen och tyckte att hon hade svårt att andas. Jag försökte lugna henne men hon envisades med att hon måste dricka för att andas bättre. Så tar hon och pressade sig framför Gulli och trycker på stopp. Hissen skakar till och stannar. Jag ser ganska snabbt genom hissfönstret att vi sitter fast mellan två våningar. Värmen stiger ganska snabbt inne i den trånga hissen. Ester börjar gråta. Jag ser inte hissknapparna och jag kan inte heller ta mig fram till dem. Det blir som att pussla för att överhuvud taget se vilka knapptrycknings möjligheter jag har att välja på. Lägst ner finns en larmknapp som jag tillslut når. Gulli har nu tagit av sig sina kläder, hon sitter där i bara mässingen i sin rullstol. Ester gråter. Dagny står och stampar och är väldigt arg på sin man Gustav som varit död i fjorton år. Hon tycker att det är otroligt egoistiskt av honom att lura iväg henne till ett sådant varmt land när han vet att hon så lätt får soleksem. Ester gråter. Luften blir tynger att andas. Dagny undrar varför ingen tagit med sig ett solparasoll. Ester gråter. Då är det någon på andra sidan väggen som ropar. "Ta det snart lugnt, vi får snart ut er". De på andra sidan ber oss tränga ihop oss så mycket det går så de kan såga upp dörren. Vi är inklämda och det är varmt, mycket varmt. Tillslut kan från räddningstjänsten hoppa ner till oss och hjälpa oss ut.

Jag är alldeles plaskvåt av svett men mycket glad över att jag kunde hålla mig lugn. Jag hade lika gärna kunnat svimmat. Ester har slutat gråta. Gulli är orolig för att hon har visat sig nästan naken för dessa snälla karar från räddnings tjänsten. Ester undrar bara om det finns något cafe i närheten.

Marie sa...

Drömmen som blev verklighet finns att läsa på http://minskrivarlya.blogspot.com/2009/01/utmaning-14.html

panchopper sa...

Kolla
http://pannchopper.blogspot.com/