2009-01-12

Utmaning 12

Skriv 200 ord om en resa med förhinder!

När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:

  1. Behåll den för dig själv.
  2. Lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
  3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

16 kommentarer:

Cattis sa...

Min resa,

Vi hade väskorna packade och om sju dagar skulle vi köra mt Italien. Vi hadeplanerat denna resa under flera månader och alla var överlyckliga för att vi skulle bo på hotell nära vattnet i tre veckor.

Vecka innan vi skulle köra gick vi till poslistationen för att hämta ut våra pass. De fanns inte där. De varborta. Kan ni förstå att passen skulle försvinna på en polisstation? Damen i kassan letade i över en timme, men de kom inte fram. Vi körde hem arga,ledsna och oroliga. Vi körde dit varje dag hela veckan, men inga pass kom fram. Helt plötsligt hade vår drömresa blivit en resa med förhinder.

Emma Lind sa...

Det var en resa med hinder, men utan förhinder. Första hindret var tågstationen. Någon att fråga. Måste fråga. Ser inte skyltarna. Är det rätt tåg? Vad är klockan? Andra hindret var byte på perrongen. Gå av på ett ställe och skynda till nästa. Alla har bråttom, så vem kan man fråga? Bäst att följa med strömmen, alla kanske ska dit. Strömmen delar sig. Nästa hinder. Hugger tag i någon. ”Ska du till Stockholm?”
”Nej.”
En annan jacka. Drar lite försiktigt. ”Stockholm?”
”Perrong ett.”
”Kan du hjälpa mig dit?”
En suck. Ett stön. ”Okej då blindstyre. Men skynda på för det är en minut kvar.”
Nästa hinder. Taxi till hotellet. Måste fråga var taxibilarna håller till. Hotellrummet var fint men svårt att hitta. Beroende av att någon följer med och visar vägen.
”Nej tack, väskorna kan jag bära själv.”
Första hindret på vägen avklarad. Nu är resan äntligen kvar.
Att hitta adressen till någon var lätt. Anna Bremer, Crafoords väg 14. Men var i verkligheten ligger det? Dyrt med taxi, men vad finns det för alternativ? Anna var hemma. Äntligen framme. Leendet visar att resan var rätt. En resa med hinder, men utan förhinder. Att kämpa var rätt även denna gång.

Sofie i London sa...

För min del blir det här den fjärde dagen som jag får stå över Skrivpuffövningen p g a en ovanligt envis förkylning. Cyberspacemässigt blir det ju därmed tyvärr en resa med förhinder.

Ann Ljungberg sa...

Antingen är jag synsk eller så utmanade jag ödet när jag lade upp denna utmaning just denna dag - när vi skulle resa till London. Sitter på Skavsta och väntar på ett plan som är minst 5,5 timmar försenat. Äter alldeles för dyra mackor och missar happy hour-biljetten till båtmässan ikväll. Om vi kommer fram... ;-)

Anonym sa...

Vad härligt att få kommentarer till min text.
EN RESA MED FÔRHINER finns på languedoc-liselotte.blogspot.com

liselotte sa...

Du kan läsa min text på languedoc-liselotte.blogspot.com
Tack för uppmuntrande ord från kända okända. Orden värmer gott

maina sa...

Surpotta Bengtsson skulle just stänga sin antikaffär och bege sig till stationen. Han hade köpt t.o.r. från Laholm till Stockholm Central. Tåget gick klockan 14.00 så han hade en timme på sig.

Då hörde han en knackning på dörren. Utanför stod en mycket elegant dam med päls och hatt och ville tydligen komma in. Surpotta Bengtsson, han hette egentligen Lennart,tittade bekymrat på den tilltänkta kunden. Skulle han öppna? Han hade ju inte haft en kund på hela veckan, såå... Men just idag, då han bestämt sig för att göra denna långa resa för att hälsa på sin gamla moster? Neej, han måste höra vad hon ville!

Han vred om nyckeln och öppnade. “Hur var det här då?” frågade han vresigt. Damen tittade storögt på honom, tog ett steg bakåt och sade “Jag hade tänkt att köpa ett smycke till mig själv. Men om det inte passar, kan jag ju gå någon annan stans.” “Nej, nej för all del kom in. Bara det går fort, för jag skall med tåget om en timme.”

Efter tjugo minuters tittande på alla smycken han hade, sa damen “Nej, det finns inget som passar tyvärr. Jag kommer tillbaka en annan gång”.

När hon var på väg mot dörren, som fortfarande var låst, upptäckte Lennart till sin fasa, att hans dyraste ring med smaragd och diamanter fattades. Han stoppade damen som förgäves försökte komma ut och frågade om hon möjligtvis sett till ringen. Helt kallt avvisade hon alla anklagelser. Men eftersom Lennart var säker på att hon stulit den, tillkallade han polisen. Efter några minuter kom polisbilen tjutande och ut hoppade flera poliser med dragna pistoler. Det är inte så ofta det inträffar ett rån av juveler i Laholm.

Damen nekade och Lennart började kallsvettas. Tänk om han hade misstagit sig? Då tog den kvinnliga konstapeln med damen in i köket bakom affären för kroppsvisitation. Långa minuter gick då man plötsligt hörde konstapeln ropa “Jag har hittat ringen! Hon hade gömt den i hattbandet”.

Surpotta Bengtsson sjönk utmattad ner på första bästa antika stol. Vilken tur han haft! En titt på den gamla farfarsklockan sade honom dock,att han inte skulle hinna med tåget. Han måste ringa till sin moster och säga att resan hade blivit förhindrad. Kanske han kunde åka dit nästa jul istället?

Han kände sig rätt lättad och glad. Egentligen avskydde han att resa.

Kajsa Johannesson sa...

Resa med förhinder

Vi hade packat allt några dagar i förväg. För säkerhets skull. Jag kollade igenom det som vi hade packat ner mot packningslistan som jag hade skrivit. Ja, allt skulle vara med: kjolar, blusar, underkläder, badkläder,necessär, pass, biljetter m.m. m.m. m.m. m.m.
Allt var nerpackat i resväskan och biljetterna samt passen var på plats i midjeväskan som någon av oss skulle bära.
Äntligen kom morgonen för avresan till Teneriffa. Vår gode vän som skulle köra oss till flygplatsen i denna tidiga morgontimme, tutade glatt utanför vårt hus när han anlänt. Undrar vad grannarna tyckte om det?
- Ni har med er allt?
- Jajamensan, svarade jag och min man i munnen på varandra.
Bilresan till Landvetter tog en knapp halvtimme. Vi tackade vår gode vän för bilskjutsen och rullade iväg med våra väskor mot incheckningsdisken.
Kön var inte speciellt lång eftersom vi var ute i god tid. Vi ville ha tid på oss att gå i taxfreeaffärerna och titta för när vi kom tillbaka skulle de vara stängda.
- Stefan, då får du ta fram passen och biljetterna som du har i midjeväskan.
- Vadå, jag har i midjeväskan?
- Tog du inte med den? Jag sa ju att den var ditt ansvar.
- Jag trodde att du skulle ta med den, du brukar ju alltid ansvara för biljetter och pass, sa Stefan med en darrig stämma.
- Hej! Då kan ni ställa väskorna på vågen och visa mig era biljetter, tack, sa den blonda kvinnan i incheckningsdisken med ett brett leende.
Där stod jag och Stefan och tittade på varandra som två gapande fiskar mot varandra.
Biljetterna? Passen? Midjeväskan?

Kajsa

Kajsas skrivkammare:
http://blogg.passagen.se/kajsajohannesson

marmoria sa...

Efter åratal av ångestladdad ensamhet, med dagen inrutad av tvång - tvånget kring posten, tvånget kring att duscha, tvånget kring att städa, med flera tvång - tvång som gjorde att ingenting blev gjort, var det äntligen dags att ge sig av någonstans. Det skulle bli en kryssning i Karibien minsann, med likasinnade tillika. Bara killar. Nio killar med tvång och säkert bara en dusch. Jag hade mina dubier men sydde ändå min sjömanssäck av hampa. Lade i högar: fem par kalsonger, fjorton snusnäsdukar, ett par sjömansskjortor och mina två vidaste par byxor.

Calle, boendestödet, kom. Han peppade mig. Sa att Karibien var annorlunda, att där kunde man verkligen slappna av och starta om på nytt.

Avresedagen nalkades. Då kom i posten en flygbiljett. Alla hade pratat om båtar. Ingen om flyg. Det finns en osviklig sanning om mig: jag flyger inte. Jag tar mig fram på alla möjliga sätt men jag flyger inte.

- Vad hade du väntat dig? Färja till Karibien? frågade Calle.
Jag bara fnös. Sen gick vi på Liljehallen och handlade, som vanligt. Allt skulle fortsätta som vanligt. I tvångets struktur. Jag hörde sen att de förlorat ytterligare tre killar på att det var flyg till anslutningsorten. Högarna låg kvar rätt länge. Ett slags monument.

skimmer sa...

Hoppar öven dagens RESA för jag sitter fast och kan inte.


skimmer

Ylva sa...

Tack för titten på min blogg,
och inbjudan, jag bidrar gärna med en skrivövning, något särskilt tema/typa av övning som önskas?
: )
Ylva

Chranna sa...

http://sopkarusellen.blogspot.com/2009/01/skrivpuff-utmaning-12.html

Lillemor sa...

http://puttikraftlosblogg.blogspot.com/2009/01/utmaning-12.html

annen sa...

En resa med förhinder

Dagen började ju bra. Jag hade fått ett presentkort av min svägerska för jag skall alltså åka tåg till Sälen där svågern och svägerskan har ett hur. Jag går ner till tågstationen och vill lösa in presentkortet mot en biljett.
Flickan i kassan frågar när jag vill resa. ”Vid 13-tiden imorgon” svarar jag.
”Det finns inga tåg då utan endast på kvällstid” svarar hon.
Men varför frågade hon då?
”Jaha, vilka avgångar är det som gäller under kvällstiden då?” säger jag.
”Det ska ni tagit reda på i er dator” svarade flickan.
”Jamen jag har ingen dator så det skulle blivit svårt”. Jag känner att nu, just nu börjar det koka en aning inombords.
”Nå” fortsätter jag ”när avgår tåget i morgon kväll då?”
”Det finns bara en avgång, å det är klockan 20.00”
”Jaha, ja, men då tar jag en biljett till 20-tåget”
”Näe, det går inte det är fullsatt”
”Nu brister snart mitt tålamod” säger jag ”här kommer jag för att fråga om ett tåg som skall ta mig till Sälen och du låter mig mer eller mindre leka någon slags gissningslek å när lekan är klar säger du att tåget är fullsatt. Jag vill tala med din chef”
”Vi har ingen chef här, han sitter på huvudkontoret i Göteborg”
”Då vill jag prata med din gruppledare eller åtminstone den som är steget högre än du i rangordningen”
”Hon är på BB och föder barn men om du får tag på en dator kan du nå henne via Facebook”
Jag brister snart i hundratusentals atomer. Detta kan inte vara sant. Drömmer jag eller är det verklighet?
”Kan du vara snäll å flytta på dig” säger flickan ”det är kö bakom dig, folk måste få köpa sina biljetter”.
Jag flyttar på mig och börjar räkna…precis som Ann Ljungberg bett mig…till 200 ord men vet inte riktigt om jag uppnått det antalet men slutar med kära hälsningar och god afton, det kommer en ny dag imorgon!

Marie sa...

Min resa med förhinder finns att läsa på: http://minskrivarlya.blogspot.com/2009/01/utmaning-12.html

panchopper sa...

Kolla
http://pannchopper.blogspot.com/