2009-01-10

Utmaning 10

Börja och avsluta en text på ca 300 ord med: Det blir aldrig som man tänkt sig.

När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
  1. Behåll den för dig själv.
  2. Lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
  3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

17 kommentarer:

Chranna sa...

http://sopkarusellen.blogspot.com/2009/01/skrivpuff-utmaning-10.html

Cattis sa...

http://www.cattis-attskrivaenbok.blogspot.com

Tjotten sa...

Det blir aldrig som man tänkt sig.
Ställer sig på vågen med förhoppning,
men den visar ännu en vikt toppning.
Kokar morgonens härliga kaffetår,
i kylen av mjölken finns inte ett spår.
Sätter på tv:n, nyheterna vill jag inte missa,
hunden hoppar och skuttar, vill nu ut och kissa.
Att få färdigstickat tröjan vore kul,
två varv räcker, tappade maskor och annat strul.
Tar bilen för att köpa mjölk till min kaffe kopp,
på vägen hem får jag motorstopp.
Vad göra nu, ringa grannen det är ju nöd,
han brukar ställa upp, men mobilen är död.
En traktor med en gubbe i jag istället stoppar,
men värdens snygging ut hoppar.
Bokseingslinan på och han hem mig drar,
från den dagen han hos mig stannat kvar.
Så hur illa det än kan gå för dig,
det blir aldrig som man tänkt sig.

Tjotten sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
marmoria sa...

Det blir aldrig som man tänkt sig. Sträckan är för lång. Skottet brinner av för tidigt. Ett herrelöst får irrar in i synfältet och tar salvan.

Så har man då dödat ett får. Ett äkta EU-får med gult plastmärke i örat. Det blev inte som man tänkt sig. Man kollar kartan efter hus i närheten. Inga står att finna. Man har stött på och skjutit ett herrelöst får. Ett vildfår med EU-märkning.

Kulan tog större delen av huvudet. Ingen lammskalle i år, alltså. Det hade man heller inte tänkt sig. Man tar ur fåret och lämpar den förbluffande tunga kroppen in i bilens bagageutrymme.

Nu vet jag vad ni tror ska hända. Ni tror att snuten ska stoppa en på vägen hem, upptäcka fåret och fråga vadan och varthän. Men ni tror fel. Man tar sig hem hur lätt som helst, sen ringer man jordbruksverket för att ta reda på hur man spårar ett får med gul plastbit i örat. Jordbruksverket hänvisar till länsstyrelsen som säger att just det registret har telefontid bara mellan åtta och tolv. Det blir sällan som man tänkt sig.

Det finns ingen annan råd än att kånka upp fårstackarn i lägenheten och stycka den. Det är ett präktigt får. Och där kunde historien ha slutat, med lammstek och kotlett, som om man någonsin tänkt sig det.

Men dagen därpå ringer man i alla fall till det där registret hos länsstyrelsen, fastän djuret är styckat och fryst, och man finner dess ägare: Amalia Odenberg. Utan att tänka vidare på någonting, står man så på Amalias trapp och Amalia är praktfull, tjugotre år och huvudet högre än en ann'. Man får kaffe och ost och kex av Amalia, blickar av Amalia och långt, långt senare kyssar av Amalia och vad mera är.

Och nu undrar ni vad man egentligen tänkt skjuta. Det får ni inte veta. Det blir aldrig som man tänkt sig.

Tjotten sa...

Måste bara säga att det är fantastiskt roligt att läsa allas skrivutmaningar.
Vilken fantas och vilka olikheter det kan bli av en och samma uppgift.
Jag är så glad att jag hittade denna blogg och följer den med spänning var dag.

liselotte sa...

Dagen blev inte som jag tänkt mig.Men resultatet blev i alla fall en text på detta tema.Hoppas du vill läsaden på languedoc-liselotte.blogspot.com

Emma Lind sa...

Det blir aldrig som man tänkt sig. Och tur är väl det. För hade det blivit som jag hade tänkt mig så hade barnen för längesedan varit nattade, och jag skulle inte ha suttit här framför min dator. Då hade jag aldrig hittat den här underbara skrivarsidan och förmodligen inte skrivit ett enda ord till ikväll. Och hade det blivit som jag hade tänkt mig så skulle jag ha gått hem från den där festen för tio år sedan, utan lappen i min ficka. Lappen med telefonnumret till den man som senare kom att bli min make och pappa till mina tre ungar. Hade det blivit som jag hade tänkt mig så hade livet varit förutsägbart och trist.

Hade det blivit som jag hade tänkt mig så skulle jag fortfarande vara ensam, utan någon att älska. För jag tänkte mig inte att något sånt här kunde hända mig. Att kärleken som drabbade mig då kunde vara ömsesidig och fortfarande vara stark efter tio år och tre förlossningar. Inte heller det blev som jag hade tänkt mig. Jag förväntade mig att jag skulle dö i barnsäng, men tre gånger förvånade livet mig.

Jag förväntade mig inte att få tre mysiga barn. Jag trodde att de skulle driva mig till vansinne, men jag trodde aldrig att jag skulle bli galen av lycka. Inte heller blev den här texten som jag tänkte mig. Den skulle bli humoristisk. Istället blev den högtidlig. När, det blir aldrig som man har tänkt sig. Och nu när lillan med tandsprickning äntligen har somnat för natten så kommer min man och lägger armarna runt mig. Och jag som hade tänkt gå och lägga mig och sova. Tja… vad är det man brukar säga? Det blir aldrig som man tänkt sig.

Maina sa...

Det blir aldrig som man tänkt sig. Sista gästen hade gått och ett berg disk väntade i köket. Tänk att han hade kommit. Det var ovisst in i det sista. Hon kände sig trött och ledsen och besviken på sig själv. Efter alla dessa år borde hon ha vetat bättre. Djävla förbannade skit! Skulle hon aldrig lära sig att hantera karlar. Det verkade inte så. Hon hade ju hört om hans skilsmässa och genast börjat hoppas och drömma. Om vad? En tonårsdröm som aldrig fick lov att utvecklas.

De gifte sig på var sitt håll och hon hade verkligen inte tänkt å honom varje dag. Kanske varannan? I hennes tankar var han trevlig, superintelligent, snygg, hjälpsam, charmig, romantisk och stenrik. Hade det blivit de två skulle livet varit en dans på rosor. Men hon hade gift sig med Klas som var o.k. Ingen spännande man, men rätt snäll och bra med barnen. Hon saknade passionen och de roliga överraskningarna, de fantastiska blomsterbuketterna, lyxiga restaurangerna och de romantiska dansaftnarna! Det var detta hon tänkte på när hon bjöd hem Klas. Hennes man hade för länge sedan lämnat henne och hon var rätt nöjd med sin singeltillvaro. Men... med Klas skulle det vara annorlunda.

Middagen började klockan åtta och alla elva personerna som hon bjudit strömmade uppför trappan. Utom Klas..hade han missförstått tiden? En halvtimme senare kom han
insläntrande. Sjavigt klädd och definitivt onykter. När han öppnade munnen kom det en ström av skryt och dumheter ut som fick alla i sällskapet att rygga tillbaka och undrande stirra på denna okända, ytterst otrevliga karl! Hon såg på honom och försökte förgäves få honom att lugna ner sig. Till slut var det bara att be honom gå. Ursäkta sig för de övriga gästerna och försöka göra det bästa av kvällen.

Nu hade alla gått och trots den tråkiga upptakten hade det blivit en trevlig kväll med god mat och många skratt. Hon kunde skatta sig lycklig att ha så bra vänner. När hon
tänkte på sitt liv var det inte så tokigt i alla fall. Underbara ungar, bra arbete, härliga vänner. Varför hade hon trott att Klas skulle komma inridande på sin vita häst och
svepa henne med på äventyr? Hon borde ha lärt sig vid det här laget att man får rida själv på den vita hästen och egenhändigt ta tag i tömmarna. Hennes mormor hade ett bra talesätt: ”När hästen dör, kliv av!!” Tänk så många människor som sitter kvar på döda hästar bara för att man är rädd för förändring.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Ingrid sa...

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Tänkte att jag skulle vilja veta vad som hänt med min kompis som hade ett så vackert bröllop för 20 år sedan.

Tänkte att jag aldrig skulle kunna få några barn.

Tänkte att jag skulle skriva till mitt fadderbarn imorgon.

Tänkte att jag nog ändå inte hade tålamod med barn.

Tänkte att min pappa skulle hinna se min nyfödde son innan han dog.

Tänkte att jag skulle ringa min vän, vilken dag som helst nu.

Tänkte att jag aldrig skulle förlåta mig själv misstag jag gjort.

Obotlig sjukdom / fantastisk son / försvunnet barn / ängels tålamod / byttes av i livets port / försent / fullständigt förlåten /

Jag vet ingenting, bara

Det blir aldrig som man tänkt sig.

skimmer sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
skimmer sa...

http://skimmervillbaravaraifred.blogspot.com/

annen sa...

Jag kommer inte kunna skriva av mig så mycket denna gång, men vi kom hem från landet för bara ett par timmar sedan och när jag skulle uppdatera mina sex hemsidor, som jag gör, då tog det längre tid än vad det brukar göra så tiden räcker inte till för denna uppgift.
Det blir aldrig som man tänkt sig.

panchopper sa...

Kolla
http://pannchopper.blogspot.com/

Margareta sa...

Besök min blogg utmaning 10 så får du svaret på frågan varför det aldrig blir som man tänkt sig.....

Anonym sa...

-Det blir aldrig som man tänkt sig, lär dig det illa kvickt, flicka lilla. Mors ord ringde i öronen. Då, vid 13 års ålder lät det fruktansvärt tråkigt och negativt och jag glömde snart bort dom. Men under tonårstiden hände det ju jämt & ständigt men det skyllde jag på hormoner och dålig planering eller tajming. Ville helt enkelt inte att mor skulle ha rätt. Jag var ju en självständig individ men makt att styra mitt liv dit jag ville. Inte f..n påverkades jag av andra. Ung & stolt var paradord. Mor bara log och skakade på huvudet.

Men ju äldre jag blev desto oftare kom mors ord för mig. Bitterheten började gro. Eller var det uppgivenhet? Jag gjorde planer på hur mitt liv skulle utvecklas, både på jobbet och privat. Blev nästan slav under dem. Allt färre vänner hörde av sig och allt verkade rinna ut i sanden. Även mitt liv. Is this it? Inte konstigt att mor hade den inställningen, blev slutsatsen.

Den virtuella världen blev min tillflykt. Där kunde jag göra vad jag ville, vara vem jag ville och ingen brydde sig. Trodde jag. Vad jag inte visste var att Yannik fanns i samma värld som jag. Han visste vem jag var och började bli orolig för mig. Han såg till att bli min vän därute i cyberspace. Jag tyckte om det han skrev och kände en tillhörighet jag inte känt förut. Helt plötsligt öppnades mitt liv och den riktiga världen fick färg igen. Yannik märkte förändringen och efter en tid frågade han ifall det inte var dags att träffas IRL (in real life). Jag blev helt ställd men väldigt nyfiken. Vem var han egentligen? Och var jag inte skyldig honom ett tack? Vi bestämde var & när vi skulle träffas och jag såg fram emot det. Döm om min förvåning när jag såg vem Yannik var. Det var ju killen i bänken bredvid under hela mellanstadiet. Hon hade rätt, mor. Det blir aldrig som man tänkt sig.

Marina sa...

Mitt bidrag finns på

http://exribir.blogspot.com/

"Det blir aldrig som man tänkt sig"