Släpp allt du har för händerna och skriv. Nu! Vadsomhelst men NU!
Lägg gärna din text som en kommentar här eller i din egen blogg.
Det här är en övning som Eric Maisel har i sin bok "Coaching the writer within" - med syfte att vi ska lära oss att skapa mitt i allt som händer omkring oss.
Eric kommer att prata på kreativiteskonferensen i London och har en spännande workshop veckan därpå - Deep Writing - med bara ett par platser kvar (och det går bra att skriva på svenska) Läs mer om kurserna här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Alltså den där påven är ju en gammal nazist, det hör man ju på namnet - Joseph Ratzinger (- Goebbels), va? Är det ingen mer som ser sambandet? Jättebra att ta bort bannlysningen av de antisemitiska förintelseförnekande fejkprästerna, bra tajming också, hoooray for the pope!
Och vi behöver inte fler hjärntvättade muppar , vi behöver inte en avfallen homofobisk kvinnoprästmotståndare och abortkramare som dessutom tror att vi ska följa efter och bli som han. Näru. Vik hädan, Satan, nu är du på fel sida om bibeln. Svenska Kyrkan, kom igen nu, det är krig!
"Homofobisk kvinnoprästmotståndare och abortkramare" - vilken ovanlig kombination, Chranna! Honom har jag missat.
Mitt inlägg finns på marmoria.blogspot.com
min utmaning finns på www.cattis-attskrivaenbok.blogspot.com
Ibland är även helgen vardag.
Dagen är fri, den är ung.
Frukost är nästa steg
sedan är det kalas, bowling, hämtnig och lämning av barn, middag, hårklippning,tvätten hönshusstädning, hund promenad, och ... och ... och.
Dagen är fri? Den är tung.
Snart snart snart är jag därute.
Den grusiga backen känns oändlig
och mitt fokus krymper till varje nästa steg. Med blodsprängd andning når jag toppen och ett leende bryter fram.
Haha ja så går det när man bara släpper och fingrarna inte hinner med. Nu har jag ändrat en smula men jag tror inte det hjälper, det får vara som det är!
Tack för uppmärksam läsning, Marmoria! :)
Housemusiken med Hed Kandi pulserar i bakgrunden. Jag springer fram och tillbaka, resväskan måste packas.
Tänker på när jag sitter på flygplanet, vi har lyft och flyger över molnen där solen alltid lyser.
Före vi har kommit över molngränsen ser vi kusterna och profilen av länderna i Skandinavien och en del av Europa.
Inför landningen ser jag havet och vulkanerna på Lanzarote. I högtalarna talar flygvärdinnan om att det är en solig dag med 25 graders värme och att vi skall sätta på oss säkerhetsbältena inför landningen.
Ja, ja, ja. Just nu är jag inne i packningsfasen. Allt skall med inget får glömmas... Pengar. Pass. Flygbiljett. Badkläder. Underkläder. Blusar. Kjolar. Sandaler. Böcker.
Jag drömmer om Lanzarote och veckan jag skall vara där. I bakgrunden hör jag det härliga soundet av HedKandi som gör mig sällskap i packandet.
Kajsa
Kajsas skrivkammare:
http://blogg.passagen.se/kajsajohannesson
Jag tycker det är svårt att bara spontanskriva. Och ordet ”nu” som upprepades i uppmaningen hjälper inte. Nej, det här är bara massa maniska ord skrivna i panik. Kanske är det nu ett mästerverk skulle kunna födas. Ja, så är det nog. Men då måste jag sluta att skriva om att jag har svårt att skriva och faktiskt skriva något som är värt att bevara.
Fast det kommer andra dagar då jag kan göra det. Det här är vad min inspiration säger att jag ska skriva; om mitt problem med att få fram en bra historia under tidspress. Fast egentligen har jag ju ingen tidspress. För hur ska någon annan än jag veta att jag inte löd uppmaningen att släppa allt för händerna och skriva ”nu”? Ja, det är nog ganska omöjligt. Ändå fortsätter jag fortfarande att skriva. Om ingenting skriver jag – ändå känner jag stressen. Jag tänker inte och orden bara forsar. Tar det stopp skyndar jag vidare – det får inte ta stopp!
Fråga mig inte varför detta beteende inte kan avstanna. Nu har jag ju börjat på ännu ett stycke. Och har man börjat så måste man fortsätta. Nej, jag vill sätta punkt! Fast inte riktigt än. Jag måste få uttrycka min besvikelse än en gång över att det här är allt jag lyckats skriva. Om denna inspiration infunnit sig när jag faktiskt haft en historia att berätta kunde det kanske ha lett till ett Nobelpris. Men nu får jag skjuta på mina förberedelser inför nobelmiddagen ännu ett tag. För inte ens jag är så besinningslös att jag tror att man blir tilldelad ett pris bara för att man inte kan skriva.
Oh, jag är för trött för en sån här övning. Trött, trött trött. Jag är för trött för nästan vilka övningar som helst... T.o.m deen trevliga fysiska övning som min sambo nyss föreslog... Jag har haft min välkomstpredikan idag. Inget som egentligen bore gör mig trött. Jag känner mig inte särskilt nervös inför att predika längre. Så gott som inte nervös alls skulle jag vilja påstå. Ändå är det en slags ansträgning. Jag ska ge av mig själv, av det som komit ur mitt hjärta, och andra människor ska ta emot det. Sådant blir jag trött av. Samtidigt som det är så givande och jag får så mycket tillbaka.
Jag är också trött eftersom kattan jamade och ville in halv fyra imorse. Annars är hon ute nästan hela natten men inatt regnade det och blåste så till slut stod hon inte ut mer. Men grejen var att hon fortfarande hade massa energi och var skitjobbig när hon kom in.
Ja ja, nu har jag skrivit lite i alla fall. Nu ska jag vila.
Kram på er alla härliga skribenter här!
http://puttikraftlosblogg.blogspot.com/2009/01/utmaning-25.html
Inte så enkelt. Men här kommer mitt bidra
Min berättelse är lång och lite jobbig psykiskt. Här är så många som skriver härliga inlägg. Roliga, fina, starka. Det är roligt att få befinna sig här bland er. Jag hoppas att ni inte tar illa vid er av min "NU". Min länk är http://cissi0224.blogspot.com/.
Varmaste hälsningar
Cissi
Välkommen att titta på det som flödade ur mig. Och fantastiskt roligt att kunna följa vilka ingivelser ni andra fått.
Jag har ett skört hjärta sa den underfundiga rösten. Använd det klokt viskade han och försvann.
Det är allt för mörkt ute svarade jag till skuggorna och för mycket att uppfylla men jag kan äta.
I skåpet stog krukor med sylt och gele. Inget jag gillade men det smakade sött och mer.
När jag hade tömt två krukor andades jag och upptäckte vad jag satt på. En knöligt ihopsatt fotölj i murrigt tyg. Den skrek när jag bytte ställning men det stoppade mig inte från att ta en till kruka och slita av locket.
Nu var jag fast och fingrarna klibbade ihop rejältom de inte var i min mun. Tankarna på att gå ut ut rummet och se mig om hade förflyktat. Det obekväma hos stolen förlorade sin betydelse när min kropp la bort sin uppmärksamhet.
http://sagaliten.blogspot.com/
Min text http://betty-perfektion.blogspot.com/
Min text finns på http://anteckningar.nattknytt.net/#post90
http://minskrivarlya.blogspot.com/2009/02/utmaning-25.html
Skicka en kommentar