Mannen låg krökt över betongmuren. Blodet, som redan börjat ringla sig bort mot en dagbrunn ett stycke bort, glimrande bjärt i middagssolen. Även om jag var ganska förberedd, efter att ha hört skriken och ropen, svajade jag till rejält där på min balkong, vid åsynen. De enda ljud som hördes var ljudet människor som sprang i byggställningen längre bort och mitt eget blods pulserande mot hörselgångarna. Allt annat verkade fullkomligt stilla. Mannen, som av allt att döma måste fallit ifrån hustaket, var klädd i byggoverall och var fullkomligt orörlig. Helt säkert död som betongen han fått pressad rakt in i livet. Jag orkade inte hålla blicken på honom längre. Det kom upp en slags känsla av gravskändning. Detta var för privat och jag kände överhuvudtaget inte ens till vem som låg där. Nu upptäcker jag grannparet som likt mig står och stirrar ut från sin balkong. Det är inte bara jag som inte klarar att titta längre tänker jag när jag ser att mannen i paret står med blicken fastnaglad bort mot takfoten på byggnaden. Just mot den position varifrån mannen troligen måste ha fallit. Man ser en ljusgrå fläck mot det annars nymålade svarta taket precis där. Snart har även min blick bestämt sig för att vila sig just där, mot den fläcken. Som i en slags kontemplation står vi så där tills mannen på balkongen plötsligt börjar peka mot fläcken, samtidig som jag hör honom säga: ”Det är en ö, ser du inte ön?” Kvinnan verkar helt frågande. Då börjar han istället gestikulera och peka i alla möjliga riktningar och nästan ylande upprepa ”Jag pekade”, ”han fattade ingenting”, ”dom är Albaner”, ”jag pekade” … osv. Jag, som mer än gärna vill flytta bort så mycket som möjligt av min uppmärksamhet ifrån scenen nere på marken, försöker verkligen koncentrera mig på att lägga ihop bitarna ur hans stackattoartade framställning, återigen stirrande på den lilla fläcken mot det skinande nymålade taket. Men hjärnan liksom blöder. ”Vaddå ö?” hör jag kvinnan säga liksom klagande innan jag går tillbaka in i rummet och lägger mig gråtande mot golvet.
Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med - och få kontinuitet i - ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!
21 kommentarer:
Men titta, jag får vara först.
En signal
En tidig morgonsignal till min puffpolare.
Och här kommer min signal
Godmorgon1
Jag har skrivit om en signal från kroppen som vi nog alla varit med om
Di-da-ditt-di-da-ditt
Fem kommentarer står det på framsidan men jag ser bara två? Udda.
Här finns min signal.
Kort och hatiskt.
Dagens är inne inkl. trailer
Rani och Rajah
Signalen ljuder...
Klar!
Ön
Mannen låg krökt över betongmuren. Blodet, som redan börjat ringla sig bort mot en dagbrunn ett stycke bort, glimrande bjärt i middagssolen. Även om jag var ganska förberedd, efter att ha hört skriken och ropen, svajade jag till rejält där på min balkong, vid åsynen. De enda ljud som hördes var ljudet människor som sprang i byggställningen längre bort och mitt eget blods pulserande mot hörselgångarna. Allt annat verkade fullkomligt stilla.
Mannen, som av allt att döma måste fallit ifrån hustaket, var klädd i byggoverall och var fullkomligt orörlig. Helt säkert död som betongen han fått pressad rakt in i livet. Jag orkade inte hålla blicken på honom längre. Det kom upp en slags känsla av gravskändning. Detta var för privat och jag kände överhuvudtaget inte ens till vem som låg där. Nu upptäcker jag grannparet som likt mig står och stirrar ut från sin balkong. Det är inte bara jag som inte klarar att titta längre tänker jag när jag ser att mannen i paret står med blicken fastnaglad bort mot takfoten på byggnaden. Just mot den position varifrån mannen troligen måste ha fallit. Man ser en ljusgrå fläck mot det annars nymålade svarta taket precis där. Snart har även min blick bestämt sig för att vila sig just där, mot den fläcken.
Som i en slags kontemplation står vi så där tills mannen på balkongen plötsligt börjar peka mot fläcken, samtidig som jag hör honom säga: ”Det är en ö, ser du inte ön?” Kvinnan verkar helt frågande. Då börjar han istället gestikulera och peka i alla möjliga riktningar och nästan ylande upprepa ”Jag pekade”, ”han fattade ingenting”, ”dom är Albaner”, ”jag pekade” … osv.
Jag, som mer än gärna vill flytta bort så mycket som möjligt av min uppmärksamhet ifrån scenen nere på marken, försöker verkligen koncentrera mig på att lägga ihop bitarna ur hans stackattoartade framställning, återigen stirrande på den lilla fläcken mot det skinande nymålade taket. Men hjärnan liksom blöder. ”Vaddå ö?” hör jag kvinnan säga liksom klagande innan jag går tillbaka in i rummet och lägger mig gråtande mot golvet.
En dikt idag också
Signalen
Sena signaler
Dags att ställa signalen för i morgon. Det blev sent det här och kanske inte alls genomtänkt, bara nerknappat.
Fästingbett tog livet av en fyrbent vän idag. Några sorgsna ord finns att läsa om döden hos mig.
signal. har inte skrivit på länge och går kanske bakåt i listan framöver :)
Bättre sent än aldrig...
Skicka en kommentar