2009-04-28

Utmaning 118 - 28 april

Skriv om en god gärning.

Lägg gärna din text som en kommentar här eller i din egen blogg.

10 kommentarer:

Cattis sa...

Dagens goda gärning finns nu på min blogg.

Miss G sa...

http://missgskriverigen.blogspot.com/

Mikaela Stigsdotter-Larsson sa...

Mitt bidrag finns på
min blogg.

Tjotten sa...

Här finns min text.

Lillemor sa...

http://puttikraftlosblogg.blogspot.com/2009/04/118.html

Unknown sa...

Tankar runt dagens skrivpuff "god gärning" finns på min blogg

Marica sa...

Nu har jag skrivit med :-)

www.metrobloggen.se/maricak

Cecilia Sahlström sa...

En god gärning. Cissi

Bokmånglarn sa...

En liten historia om en god gärning. Sann eller falsk får ni avgöra själva.

”Den dagen mitt i november glömmer jag aldrig. Det började med en kall och blåsvart morgon, det enda som lyste upp min väg var ett par blekgula gatlyktor som blänkte i den våta asfalten, det var blåsigt på gränsen till halvstorm och säsongens första snöglopp yrde där jag gick gatan ned. Det våta bet sig fast i allt jag hade på mig, trängde igenom och kylde ned min smala kropp tills jag knappt kunde känna mina kroppsdelar. Jag huttrade trots att klockan bara var halv sex på morgonen när jag tänkte tillbaka på sängvärmen då den ännu inte hade försvunnit ur mitt medvetedande. ”Satans väder”, sa jag högt till mig själv, hostade skrälligt då kallkylan fyllde mina lungor vilket inte fick mig att öppna munnen mer den närmsta minuten.

Lite längre ned, i hörnet där gatan byter namn stannade jag till, lyssnade, tyckte att jag hade hört något, något hjärtskärande. Tystnaden som slog emot mig fick mig att skaka på huvudet åt mitt eget misstag. ”Nu får du vakna Knut”, tänkte jag. ”Inte gå och sova och drömma.” Jag log åt mig själv, vad annat kunde jag göra i den tidiga snåla blåsten. Två steg senare stannade jag igen, nu var var jag övertygad, det var något som lät där borta, mycket långt ifrån där jag var nu. Lät det som i alla fall, vilket väckte min naturliga jaktinstinkt till liv. Jag tittade på klockan och insåg att jag skulle bli försenad men jag hade inget att val.

Att gå i medvind är en sak, att gå i motvind är en helt annan. Om jag frös när jag gick vägen nedåt var det ingenting mot vad jag gjorde när jag gick i den förbannade motvinden och tyckte synd om mig själv för det val jag hade gjort. Trots allt var det nyfikenheten som styrde mitt steg och förde mig mot det mål som väntade.

I den västra hörnet av den bredaste centralgatan som finns i den här staden stod det tre mycket stora blanka bilar helt stilla. Mitt i korsningen stod de och kom varken framåt eller bakåt. De låste varandra på något sätt och gjorde det omöjligt för dem att fortsätta. Plötsligt började en av dem tuta så något hjärtskärande som bara en tuta i nöd kan göra. ”Det måste vara den som jag hörde”, tänkte jag där jag stod och såg på den osannolika trion. Plötsligt vevades en ruta ned och en liten flicka tittade ut genom ett fönster. ”Kan du ringa efter en bärgningsbil?” frågade hon. ”Vi sitter fast och behöver hjälp.”

En timme senare satt jag i en varm bärgningsbil på väg mot mitt arbete. Det hade inte tagit så lång tid för honom att flytta på bilarna och få igång motorerna och när han var klar fick jag skjuts till min arbetsplats.”

Kommentera gärna.

skimmer sa...

bitskoj detta blev lite bitskt om ni orkar läsa. välkommen!