"Den gången kände jag verkligen för att mörda"
Beskriv noga - i första eller tredje person - en självupplevd situation där du faktiskt för någon nanosekund (eller längre, vi ställer inga frågor) förstod krafterna som gör vanliga människor till mördare.
Denna skrivpuff kommer från Hans-Olov Öberg, deckarförfattare vars böcker ges ut på Piratförlaget. Han driver också Kalla Kulor förlag och leder deckarkurs i London i vår.
Som vanligt - lägg din text som en kommentar här eller med en länk till din egen blogg, om du inte vill behålla den för dig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
http://puttikraftlosblogg.blogspot.com/2009/01/utmaning-15.html
Att mörda någon.
Att bara känna en sådan känsla.
Att bli så arg att man vill ta någons liv.
Känns väldigt avlägset.
Jag kan bli arg.
Jag kan bli riktigt förbannad.
Jag kan bli så otroligt rosenrasande djävlig.
Men det är sällan.
Då går pulsen upp.
Då kokar det från tårna till hårfästet.
Då vidgas näsborrarna, ögonbrynen drar ihop sig.
Oftast blir jag bara ledsen.
Ledsen över att bli sviken.
Ledsen över att inte bli respekterad.
Ledsen över bristen på mänsklighetens medmänsklighet.
Men en rak höger.
Skulle han ha som antastade mig.
Skulle hon ha som tog mitt själförtroende från mig.
Skulle han ha som förnedrande tog min tro och brände den.
Sorg känner jag bara för dem.
En har varit nära vägens slut.
En har gråtit över mitt förakt till henne.
En har varit nära att bli dödad på grund av mig.
Självmord.
Mitt bidrag finns på http://sagaliten.blogspot.com/
Den gången dräpte jag inte. Den gången tog jag bara den rostiga tolvtumsspiken och rände den genom bröstet ditt och bankade fast dig i bodans solstekta gavel. Det var mars. Ny sol, nya flagor. Spiken rände jag igenom dig, sedan gick jag därifrån. Du fick bända dig loss själv, eller vänta på någon förbipasserande. Det var ingenting jag brydde mig om. Jag brydde mig om barnen du hade i din vård. Att dräpa dig hade varit för barmhärtigt. Egentligen borde jag ha ränt spik efter spik i dig, tills du stod som ett fortunaspel mot gaveln, men jag ville bara sätta ett tumavtryck, inte skriva dit hela underskriften. Vad jag än hade gjort, skulle ditt brott vara större än mitt. Nu visste du att jag höll ögonen på dig och dina barn skulle ha sin försörjare kvar. Kanske gjorde jag fel. Men att dräpa dig kändes för barmhärtigt.
grymma texter! Jag är imponerad.
Liselotte sa
languedoc-liselotte.blogspot.com
Sent omsider kommer min bidrag till utmaning 15. Finns att läsa här:
http://minskrivarlya.blogspot.com/2009/01/utmaning-15.html
Skicka en kommentar