2009-01-13

Utmaning 13


Välj en av följande karaktärer och skriv om hans eller hennes bästa minne.
  1. En uteliggare i en storstad
  2. En matematikprofessor med fyra barn
  3. En bestsellerförfattare med torgskräck

När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:

  1. Behåll den för dig själv.
  2. Lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
  3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har många bra minnen. Ett liv som mitt, där ingenting är varaktigt, gör att vardagslycka ger goda minnen: När jag fick sova en hel vecka hos en kompis. När jag sålde tjugo ex av Situation Stockholm på en dag, fastän ett nytt nummer skulle komma om ett par dagar. När jag fick tag på en nästan ny kappa på Klaragården.

Men mitt allra bästa minne är från i höstas, när jag fick hjälp av soc till att åka upp till Hälsingland och hälsa på min dotter och hennes nyfödda, lilla Minou. När jag höll den lilla flickan i mina armar var det som om jag åter höll min dotter, åter var en Svensson, ännu inte kände till hur mitt liv skulle bli. Det var många känslor och tankar. Jag var stolt. Stolt över min dotter, stolt över att vara mormor. Det är jag fortfarande. Till sommaren kanske jag kan åka dit igen.

Visst har jag många goda minnen från tiden innan jag hamnade på gatan men de är så bleka i det liv jag lever nu.

liselotte sa...

min övning finns på languedoc-liselotte.blogspot.com

Sofie B-C sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Sofie B-C sa...

Axel känner huvudvärken krypa på. Likt en listig räv ligger den bakom höger öra och väntar med sitt språng. Han hoppas på att kunna hålla den på avstund en liten stund till. Han är nästan där ... dagens sista försök med Riemannspohypotes. ""Pappaaaa!..” Ha! Skattar räven bakom Axels öra; de behöver honom där ute! De vill att Axel ska stiga ut ur sitt kontor, transformerad till någon som kan hjälpa dem med tvättmaskinen. De önskar att de hade en pappa som var praktiskt lagd, som kunde hjälpa dem med krokar som lossnat, dörrar som svajar och tvättmaskiner som slutar att fungera...
”Aha!” hjärtat slår fortare, Axel andas upphetsat; ”Om nu samtliga lösningar antingen är de reella, negativa talen ... hmmmm, eller om ... ja, ett komplext tal med realdelen ½ ...” ”Pappaaaaaaa!” Pang! Där satt den. Huvudvärken greppade likt en käft med sylvassa tänder runt höger hjärnglob. Det snurrar till och Axel behöver ta tag om bordskanten för att återfå balansen. Han lutar sig framåt, låter huvudet vila på den svala upplagan av ”Kontinuumhypotesen” och plirar samtidigt på foto framför sig; Han fiskar ... Fotot togs för ... åh, det var länge sedan; Axel sitter med de tre yngsta pojkarna på ena sidan och med Johan, den äldste på den högra. De ler mot kameran. Överrumplad sätter sig Axel rakt upp i stolen igen, och hvudvärken tycks lätta. Blicken letar sig över fotografiet; hungrigt slukar han intrycken. Ett vanligt liv; ett obekymrat, enkelt liv. Det var innan han blev professor och vigde tiden åt att lösa omöjliga matematiska problem. Hur många år har han egentligen låst in sig i denna omöjliga värld? Axel får ett plötsligt infall och går bort för att öppna fönstret. Fågelsång? Var det verkligen redan vår? Med fotografiet i handen blir Axel ståendes och minns vad som nu förefaller vara det bästa minnet som han har; de var tillsammans, hela familjen. Barnen ville fortfarande vara med dem; Ilse och Axel, de stolta föräldrarna. Upprymd sätter sig Axel i fåtöljen vid fönstret och minns; Ilse stod bakom kameran och skrattade. Efteråt öppnades picknicken och de åkt rökt sill på bryggan. Ilse tog fram kyld öl, och barnen drack Zingo. Fanns det fortfarande? Innan de åt, hoppade Axel och pojkarna i vattnet. Det var som att simma i silke, varje simtag belönades av en smekning och Axel minns hur han nästan rös av välbehag över det lena, ljumma vattnet.

Handen med fotografiet sjunker sakta ner i knäet. Axel iakttar nyfiket huden på vänster hand. Han släpper fotografiet och stryker den ena handen med den andra. Huden är sträv, lite hårig. Men beröringen ger honom en klump i halsen. Håller han på att börja gråta? Han betrakar kortet igen; allas leenden! Bryggan ... dess varma trä som gav efter för varje steg när de sprang upp och ner och jagade varandra. Ilse hade skrattat. ”Akta, så ni inte snubblar!” hade hon ropat; men hon hade sett så lycklig ut. Så glad över att vara tillsammans.

Efter badet hade Axel och pojkarna legat i solen och torkat. Ilse hade smekt hans arm. Axel blundar vid minnet; ”Mmmm,” närheten av en annan människa ... Pappaaaaa!” den tidigare otåliga, irritirade rösten börjar nu låta uppgiven. Axel spritter till. Vad gör han här, på kontoret -med Riemanns zeta-hypotes?
”Jag kommer!” ropar han, och inser att om han inte skyndar sig så kommer allting att vara försent. ”Jag koooooommer!” upprepar han. Det käns plötsligt som ett priviegium att de fortfarande ropar på honom. Han har mycket att ta igen!

Tjotten sa...

Minnen. De flesta minnen känns ganska sorgliga. Mest därför att de bästa minnena kommer från en annan tid. En tid då jag inte tog vara på lyckan. Det som då var något som skulle kunna vara bra minnen, är i dag bara sorgligt och tungt att minnas. Det som då var svårigheter och sorg, är idag bagateller. Kanske till och med bra minnen, i alla fall något att skratta åt.
Men i den tid jag i dag lever i finns många materiella saker som betytt mycket för mig. Många gånger är det väldigt små saker som kan glädja en hemlös oerhört. Som till och med betytt skillnaden mellan liv och död.
Men det minnet jag sätter störst värde på var en dag i slutet av maj. Jag satt i hörnan mellan Östra Larmgatan och Fredsgatan. Hade ännu en gång skakat på tomburkarna för att se så jag inte missat någon droppe. En kvinna kom fram till mig. Det enda jag mins av hennes utseende var det röda slarvigt uppsatta håret som på någotvis inte stämde ihop med hennes övriga stil. Hon frågade:
- Ursäkta, men vet ni var tågstationen ligger?
Jag tittade mig omkring, liksom för att se om det var någon annan hon tilltalade. Men det kunde bara var mig hon frågat.
- Ja.
- Det är så att jag, har ingen aning om var jag är ens.
Hon började veckla upp en turistkarta, och lade den framför mig på trottoaren Först visade jag var vi befann oss. Hon tog upp en penna och bad mig rita in vägen. Det var tydligt att hennes lokal och orienteringssinne, var sämsta tänkbara. Jag ritade och skrev upp vilka butiker och hotell som låg uteftervägen, för att hjälpa henne. Jag kunde vägarna som om jag förklarat mitt gamla hemmakontor för henne. Detta var ändå mitt hem nu. När hon tillslut trodde att hon kunde hitta så sa hon:
- Tack så hemskt mycket, jag hade aldrig klarat mig utan din hjälp.
Jag log bara, och hon gick.
I hennes ögon hade jag varit som vilken annan som helst. Hon hade sett mig.

skimmer sa...

Levergrytan var inte salt nog viskade han till mig.

Inte kryddstark nog, hakade min syster på men den blockerar en del av livlösheten vi känner för varandra.

Ja ögonen tåras lättare när man lutar sitt ansikte när den varma grytan vilket är skönt efter den ordväxling vi undvikit att ha.

Så ni pratar sa tant Cilla, låt maten tysta munnen. Snart är det rabarberpaj!

Det klirrade till av alla bestickpar när vi alla tre slutade äta. Min systers ögon log.

Ute i bilen, efter ett ovanligt segt och krångligt goodbye av tant Cilla och hennes katt, kysste han mig!

Jag blev ställd och öppnade inte ens munnen så mycket som det är brukligt.Hans tunga träffade mina torra läppar.Torra för jag alltid för sent på året köpte lipsyl.

Syster såg ut genom fönstret och startade bilen.

Får jag sitta brevid dig, ler han och kryper bak till mig.
Jag kunde inte säga nej, det var mitt bästa minne.
Innan allt hände med våra fyra barn och gott och väl trettio minuter efter syrran dumpat honom under söndagsmiddagen.

Sagaliten - Sagastor sa...

Ett litet mirakel

Jag älskar snö, tror att jag alltid älskat snö enda sen jag var ett litet barn, och det gjorde jag fortfarande trots allt. Det är något magiskt med snö, som om allt är inlindat i bomull. Nästan som om allt går i slow motion. För en stund drömde jag mig bort.

Det var någon gång i mitten av december och den första snön för i år hade precis lagt sig. För alla vanliga människor va det stressigt inför julhelgen som för dem närmade sig med en väldig fart. Men inte för mig. En gång var jag också som dem, men det är längesedan nu.

Nu levde jag som hemlös och hade gjort de senaste 2 åren, på flykt från min misshandlande man. Jag visste att om jag skulle börja om mitt liv på riktigt någonstans så skulle han hitta mig, det gjorde han alltid och jag vågade inte riskera det, inte en gång till. Jag vågade mig inte ens till härbärgena annat än för att få lite mat och få duscha för jag va så rädd att han skulle hitta mig. Trots att jag inte stannade i samma stad mer än ett par månader så va jag fortfarande så rädd.

Jag vandrade runt, som jag alltid gjorde såhär på kvällen, väntade på att klockan skulle närma sig nio. De flesta portarna låstes klockan nio, men jag vågade mig aldrig in för tidigt. Jag ville inte riskera att någon skulle hitta mig och driva iväg mig, så därför väntade jag alltid. Hemligheten för att komma undan var att komma så sent som möjligt och smita ut så tidigt som möjligt.

Det jag inte visste var att denna natten skulle vara annorlunda. Jag närmade mig porten jag valt ut för natten tittade jag upp mot de fönster som lyste. Det såg så varmt ut och jag visste att jag skulle behöva den känslan för att ta mig igenom natten. Väl inne så gick jag ner för trappan. Det va en sån där bra trappa som man liksom kunde krypa in bakom så att ingen skulle behöva se min där om de gick ner till källaren, bara jag va tillräckligt tyst. Jag la mig till rätta och försökte nu bara drömma mig bort, men lampan tändes och det var någon som öppnade porten. Trots att jag hade varit med om det tusen gånger så blev jag alltid lika rädd eftersom jag aldrig visste vad det skulle innebära, men det va inget att oroa sig över. Det va bara någon som skulle hem.

Jag tror att inte jag hade legad där mer än en knapp timme när lampan tändes igen och jag hörde någon gå ner för trappa. Jag väntade spänt för att få höra porten öppnas, men det gjorde den inte. Helvete också, nu va jag tvungen att vara stilla, riktigt stilla, inte ens andas fick jag göra. Jag hörde hur stegen kom närmare och plötsligt såg jag en gammal dam. Hon stod där och stirrade på mig. Jag ursäktade mig snabbt och sa att jag skulle gå.

”- Vänta, jag vill dig inget illa. Jag vill bara prata med dig” sa hon varmt.
”- Det är ingen fara, du behöver inte ringa polisen eller något, jag går nu.” Jag packade ihop mina saker och va beredd att gå när hon sa något som förvånade mig.
”- Saga, det är ingen fara. Jag vill dig inget illa. Bara prata med dig”

Hon visste vad jag hette. Hur kunde hon veta det? Jag förstod ingenting.

”- Vad sägs om en kopp kaffe och ett par mackor?” frågade hon med samma varma röst igen.

Jag var hungrig och det hade varit otroligt gott med en kopp kaffe. Jag vet att jag borde ha varit livrädd och sprungit där ifrån, men någonting fick mig att bli varm inombords. Någonting fick mig att lita på damen och jag följde med henne.
Hon visade mig vägen in till köket, och till min förvåning stod där redan framdukat. Det stod två kaffekoppar och två assietter. Mackor och pålägg stod på bordet och det luktade nybryggt kaffe.
”- Men hur kunde..” Jag hann inte säga mer innan hon avbröt mig.
”- Sätt dig bara ner så ska jag snart svara på alla dina frågot”

Jag trodde knappt mina öron. Vad var det här för en knäpp tant. Hon sa att hon hade drömt om mig. Hon hade drömt om att jag skulle ligga där nere och att hon skulle bjuda upp mig. Hon sa att vi hade någonting vi behövde av varandra. Jag förstod inte vad som hände, men jag förstod snart att hon kanske faktiskt inte va så knäpp. Jag kunde inte förstå det som hände, men på något sätt kändes det ändå bra.

Efter att vi fikat och pratat länge och väl erbjöd Kerstin mig att ta ett varmt skönt bad. Hon skulle tvätta alla mina kläder och jag skulle få sova där den natten. Hon hade ett gästrum som jag skulle få lov att använda och jag skulle få låna nattkläder av henne. Jag kunde inte förstå att en människa med så öppna armar kunde ta in en främmande människa. Det va som något ur en dröm.

Det va tidigt på morgonen när jag lämnade Kerstins lägenhet. Snön dalade sakta ner, precis så där lagom stora flingor dalade ner på en perfekt snötäckt mark som knappt hunnit bli störd. Det va nästan som om tiden stod stilla och jag insåg där och då att jag just upplevt mitt första mirakel, ett riktigt julmirakel.

Anonym sa...

Författare med torgskräck

Vem kan tro det om mig, att en så känd författare som jag har torgskräck? Men så är det faktiskt.

Jag kan vara ute och röra på mig men då får det nästan vara folktomt på gatorna. Torgskräcken eller agorafobin som det kallas med ett finare ord är ett stort problem för mig. Tänk alla författarframträdande som jag tvingats tacka nej till och hitta på en massa ursäkter för att slippa komma till dem.

Jag kommer aldrig att glömma dagen som jag fick krångel med min dator. Det var dagen som det inte fick hända. Deadlinedagen för att skicka in mitt manus till bokförlaget.

Jag ringde runt till mina vänner för att fråga om någon av dem kunde hjälpa mig att få datorn till service. Men inte en chans... Jag var bara tvungen att ge mig ut på stan' när det var som mest folk ute - mitt på dagen. Med datorn under armen. Det var en historia som jag sent kommer att glömma, det kan jag lova dig.

Jag fick löst mitt datorproblem och när jag kom hem kändes det som om jag sprungit ett marathonlopp, så svett var jag. Men jag gjorde det. Utmanade min torgskräck. Och sakta men säkert skall jag lyckas ta mig ut i folkmassorna men det får ta sin tid.

Att jag lyckades bemästra min skräck den här dagen då jag hade datorhaveri kommer jag inte att glömma.

Kajsa

Kajsas skrivkammare:
http://blogg.passagen.se/kajsajohannesson

annen sa...

Den här kändes aningen för svår för mig, fantasin flödar inte för tillfället. "Känner inte för det" som många skulle säga...

Marie sa...

Min författare berättar sitt bästa minne på Min skrivarlya: http://minskrivarlya.blogspot.com/2009/01/utmaning-13.html

panchopper sa...

Kolla
http://pannchopper.blogspot.com/

Anonym sa...

En matematikprofessor med fyra barn

De gifte sig den 21 juni 1935.Livet log verkligen emot dem. Två unga människor som älskade varandra. Två välbeställda familjer som bara ville hjälpa dem att få en bra start på livet.

Han suckade när han tänkte tillbaka. Hur hade det blivit? Birgitta ville forsätta studera, han var nästan färdig matematikprofessor. Vid det här laget forstod han att alla måste lära sig något någon gång, och han hade lärt sig att 1 plus 1 inte alltid blir 2. I deras fall hade det blivit 5. 3 flickor föddes i raskt takt 1936, 1937 och 1939. Birgitta hade fått ge upp sina planer att bli läkare. Det fanns helt enkelt inte tid. Mitt i krigstider fick de försöka anpassa sig till ”rådande läge”, som det så fint heter.
Han blev färdig matematikprofessor med ständigt dåligt samvete. Men för helvete, det är väl meningen att kvinnan skall ta hand om barnen?
Birgitta var inte överens. Massa idéer om kvinnans frigörelse. Mycket före sin tid sa somliga.

Han tänkte tillbaka på sin pappa, farfar och andra män i släkten. Så mycket lättare de haft det. Kvinnan skulle stå vid spisen och föda barn. Annars skulle ju inga familjer existera? Eller hur? För det var väl inte meningen att männen skulle stanna hemma och ta hand om barn, tvätt, matlagning och allt som hör därtill? Vilken befängd tanke!
Och nu... Birgitta väntade barn igen. Världen hade rasat samman. Det blev plötsligt helt omöjligt för henne att någonsin fullfölja sin dröm att bli läkare.
Bara det inte blev en flicka igen! Han brukade skoja med sina vänner som sade att de fått en flicka: ”Jag började på det viset”! Efter tre flickor var det inte roligt längre. Kunde inte Birgitta framföda en son?

Han suckade. Just då ringde telefonen och en okänd röst sade ”Er fru ligger här på Allmänna BB och vi anser att ni bör komma ögonblickligen. Det är mycket kritiskt.”
Plötsligt ändrades hela världen. Kritiskt? Birgitta? Han började darra i hela kroppen. Vad betyder många flickor? Vad betyder kvinnojämlikhet? Vad betyder tvätt, matlagning och delade hushållsgöromål? Ingenting!! Vad som verkligen betydde något var hans älskade livskamrat, fru, älskarinna och bästa vän.
Han slängde sig in i en taxi och betalade extra för att komma så fort som möjligt till Allmänna BB. Valhallavägen i Stockholm var full av trafik och taxin sniglade sig fram mot avtagsvägen mot Lidingö.
Äntligen framme rusade han in och iväg till intaget. Där upplyste de honom om var Birgita låg. Efter en språngmarsch stod han äntligen utanför den vita därren med 14B på. Sakta öppnade han och där satt Birgitta i en säng och log! ”Vad har hänt?”lyckades han stamma fram. ”Allt väl! Efter ett kejsarsnitt, har du fått en välskapt dotter och din fru mår utmärkt” sade barnmorskan och räckte honom hans dotter. Den fjärde dottern!
Vilken lycka! Tårarna strömmade ner för hans kinder. Allt var bra! Birgitta mådde utmärkt. Den lilla flickan snusade i hans famn. Tack gode Gud! Detta var den lyckligaste dagen i hans liv!