2009-02-20

Utmaning 51 - 20 februari

En bild att skriva till:



Lägg gärna din text som en kommentar här eller i din egen blogg.

15 kommentarer:

Tjotten sa...

Jag ska träna på lite fulare språk men det är svårt, mitt försök till både råare ton och dagen utmaning finns här

Cattis sa...

Min vägbeskrivning finns på min blogg.

www.cattis-attskrivaenbok.blogspot.com

Mikaela Stigsdotter Larsson sa...

Åh, den här veckan har varit hopplös. Jag har inte hunnit skriva en enda utmaning ordentligt. :( Och idag när jag verkligen har tid så är det en utmaning jag inte kan ta del av (eftersom jag inte kan se bilder). Typiskt.
Ska nog ge mig på en av veckans tidigare utmaningar istället kanske.

Lillemor sa...

http://puttikraftlosblogg.blogspot.com/2009/02/51.html

Tjotten sa...

Nu har jag dessutom hunnit redigerat dagens text så den blev ännu lite smaskigare ;-)

Cissi sa...

God förmiddag alla bloggare!
Mitt bidrag finns på:http://cissi0224.blogspot.com/

Cissi

Toffs sa...

Har skrivit till bilden och texten ligger på min blogg, http://gilgamesh.blogg.se

liselotte sa...

Idag blev texten minimal. Tomt. Härliga texter ni har skrivit
languedoc-liselotte.blogspot.com

Chranna sa...

http://sopkarusellen.blogspot.com/2009/02/ah-en-bild.html

AnnChristin sa...

Du kan läsa mitt alster på min blogg
http://annchristinskriver.blogspot.com/

skimmer sa...

51-följ oss

kom in!!

Anonym sa...

Allt går så fort, men ändå så sakta. Hela värden flyger förbi i en suddig vy utmed vägen. Men vägen ändrar aldrig på sig. Allt flyger förbi, men allt är ändå detsamma. Jag står still och åker framåt i 150 kilometer per timme samtidigt.

Jag sitter tillbakalutad i förarsätet, och känner in stämningen i ett ögonblick som tycks sträcka sig i oandligheten. Men jag har också precis svischat förbi och missat just detta ögonblick, och försvunnit in i nästa.

Marina sa...

Frihet är vinden i håret när hon svischar fram på vägen. De gröna träden blir en suddig massa i periferin. Det luktar jord, blommor, sommar och varm asfalt. Det enda som hörs är avlägset fågelkvitter och den rostiga gamla cykelns gnisslande. Hon trampar med än mer energi och farten ökar igen. Hon sätter sig på sättet och lyfter fötterna, håller dem rakt ut och vinglar farligt framåt så snabbt det bara är möjligt.

”Tjo ho!” skriker hon och skrattar högt.

Plötsligt hoppar ett stort rådjur fram ur vegetationen och galopperar förbi henne in i skogen på andra sidan. Hon skriker till, cykeln vinglar och hon faller av, skrapar upp ena knäet och börjar snyfta. Nu kommer hon aldrig komma i tid till glassbilen som stannar i korsningen ute vid landsvägen. Varför var mamma tvungen att köpa ett hus så lång bort från allt och alla?

http://exribir.blogspot.com/

ordentarplats sa...

http://ordentarplats.wordpress.com/2009/02/24/skrivpuff-51/

Maina sa...

2009-02-20
Utmaning 51 - 20 februari
En bild att skriva till:

Ljuset

Bilens hastighet var alldeles för hög. Men just idag kände hon för att köra så fort. Hon körde nedcabat och håret flög omkring hennes ansikte. Solen sken och det var en underbar försommardag. Kanske hon skulle sätta på någon bra musik? Luckan till CD-hållaren krånglade och hon fick luta sig ner för att få upp den. När hon tittade upp var den stora långtradaren någon meter ifrån bilen och kraschen var oundviklig. Glas som splittrades, metall som gnisslade sönder, en outhärdlig smärta och sedan ... lugn. Hon kände att hon svävade, nej flög fram över vägen i en otrolig hastighet. Ett grönt skarpt ljus och en konstig skärpa över hela landskapet.
Drömde hon? Hon vände sig om och såg. Såg bilen totalkvaddad och sig själv svårt skadad liggande på vägen. Ett otroligt lugn spred sig genom kroppen. Hon kände sig totalt lycklig och avslappad. Kunde det vara så? Kunde hon vara död? Hennes kropp fanns ju kvar? Ingen smärta, bara en stor frid och glädje. Långt framför henne som i en dimma kom en stor grupp människor gående. En kvinna vinkade åt henne och skrattande närmade hon sig. Men det var ju...det kunde inte vara.. Mamma! Hon ropade högt av glädje. Mamma! Hennes älskade mamma som hon saknat så.
Plötsligt ändrades bilden och allt blev mörkt. Smärta, en röst som sade ”Älskling, vakna! Kom tillbaka till mig!” Hon öppnade ögonen och såg sin man stå bjöd över henne. ”Doktorn, hon har återfått medvetandet”. Hon ville inte. Hon ville tillbaka till glädjen och friden.
Med en djup suck återvände hon till livet och kämpade för att säga åt sin man ”Jag har sett ljuset. Det gröna skimrande ljuset och den klara dagen. Aldrig mer kommer jag att vara rädd för döden”