2009-09-16

Utmaning 259 - 16 september

Skriv 5 favoritord på G och en berättelse där minst två av dem är med.

17 kommentarer:

Cattis sa...

Min lilla text om G finns på bloggen.

malix sa...

jag har skrivit lite igen

marmoria sa...

Äsch. Såhär blev det.

Lillemor sa...

http://puttikraftlosblogg.blogspot.com/2009/09/259.html

Ann-Catrin sa...

Mina G:n finns inne i texten ;-)

Marica sa...

Nu har jag gjort dagens utmaning: www.metrobloggen.se/maricak

razaha sa...

Glädjestrålande, gullig, gränslös, geggamojja och gratis
Där har du orden som format min puff idag.

Betty sa...

Min dikt

pennelie sa...

Hej, jag är ny här och jag vet inte om jag lyckats skapa en länk. Eller blogg %/

Nettan sa...

Min första utmaning...

Miss G sa...

http://missgskriverigen.blogspot.com/

Skattis sa...

En kortis om gryningsljus, gul, gullviva, glänsande och grodlår :)

garaget sa...

Hej!
Har skrivit min första text från skrivpuff, finns på min blogg.

Sissan sa...

*5G* på min blogg.

Monica A L sa...

Gori gunga glömska gry gärdsmyg

Trygg i sakta puls av vila
Gori Gori Gori Gori
Sakta falla in i mörker
Gori Gori Gori Gori
In i glömskan
gryr min längtan
viss i trygghet
vilar pulsen
mörkret smeker glömskans minne
Gori Gori Gori Gori
Jag är fri

Monica A L sa...

Jag missförstod puff-uppgiften såg jag. Så här kommer nu:

En berättelse.
Jag satt försjunken i tankar på gungan i parken. Löven skiftade åt gult. Du hade just gått. Månen var där. Höstdofterna svepte omkring i vinden. Det var tyst, en sådan där klar tystnad som bara uppstår när sommaren lämnat atmosfären och luften rensats på värme. Ändå frös jag inte. Jag vilade i mina tankar. Sorgen och plikterna hade jag förpassat in i glömskans mörker.
Då kom det fram en liten gråsparv ur buskaget bredvid sandlådan. Bara en. Den var tyst och stilla, satt länge och såg på mig. Iakttog mig, ögonen uttryckte intelligens och den lille påminde mig om min pappa. Sparven burrade upp sig och skuttade några steg närmre mig. Vickade på huvudet för att ställa in skärpan eller vad det är de gör. Jag började undra vad den ville mig. Så envist den stirrade på mig. Ögonen skiftade uttryck och gav intryck av att föra ett samtal med mig. Kanske var det bara mina egna ord som fyllde vårt samtal men fågeln pratade alldeles uppenbart med mig. Vår konversation var av den art som ger de djupaste insikterna. Den sorten då man tvingas lyssna så intensivt till den andres vilja, att man glömmer sig själv för att kunna höra det som inte sägs.
Vi kom in på ämnet tillit. Att det är så svårt att känna den men att man aldrig är starkare än när man äger den.
Det var då du kom tillbaka. Du undrade om jag ville följa med dig hem.

foxy sa...

Liknar mest en tonårings inlägg, men bättre än att inte skriva alls tänkte jag*~*