Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Vad är SkrivPuff?
Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med - och få kontinuitet i - ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!
Skrivarkurser med Ann
Bloggintresserade
Bloggarkiv
-
▼
2010
(346)
-
▼
april
(29)
- Utmaning 2010:1179- 29 april
- Utmaning 2010:1178- 28 april
- Utmaning 2010:117 - 27 april
- Utmaning 2010:116 - 26 april
- Utmaning 2010:115 - 25 april
- Utmaning 2010:114 - 24 april
- Utmaning 2010:113 - 23 april
- Utmaning 2010:112 - 22 april
- Utmaning 2010:111 - 21 april
- Utmaning 2010:110 - 20 april
- Utmaning 2010:109 - 19 april
- Utmaning 2010:108 - 18 april
- Utmaning 2010:107 - 17 april
- Utmaning 2010:106 - 16 april
- Utmaning 2010:105 - 15 april
- Utmaning 2010:104 - 14 april
- Utmaning 2010:103 - 13 april
- Utmaning 2010:102 - 12 april
- Utmaning 2010:101 - 11 april
- Utmaning 2010:100 - 10 april
- Utmaning 2010:99 - 9 april
- Utmaning 2010:98 - 8 april
- Utmaning 2010:97 - 7 april
- Utmaning 2010:96 - 6 april
- Utmaning 2010:95 - 5 april
- Utmaning 2010:94 - 4 april
- Utmaning 2010:93 - 3 april
- Utmaning 2010:92 - 2 april
- Utmaning 2010:91 - 1 april
-
▼
april
(29)
9 kommentarer:
Kalaset
Ett oönskat möte.
Ingen trevlig historia den här gången.
Om ett oönskat möte
Dagens är inne, ännu en från verkliga livet. Tyvärr...
http://piasskrivpuffar.blogspot.com/2010/04/oonskat-mote.html
En haikuinspirerad liten text om ett oönskat möte, samt gårdagens puff om mötet i tanken, som i min version utspelas i bensintanken på min bil. Jodå.
Ett icke önskvärt möte.
Ett oönskat möte
Bardisken var helt tom. Inte ett glas så långt ögat nådde, och det var rätt långt!
Han hade aldrig sett ”The last drop” så öde. Några färgade lyktor svängede lite över disken och en grammofon spelade ”As time goes by” i bakgrunden. Robert suckade. det var fan bara Ingrid Bergman och Humphery Bogart som fattades.
Resan till England hade påbörjats för 10 år sedan och den pågick fortfarande.
Han hade ingen chans att komma hem nu. Fattig, sjuk och utan vänner. Det
lät som ett gammalt skillingtryck. Endast orgelakompanjemang fattades.
Efter alla dessa år, verkade det som om han fortfarande var inne i en ond mardröm. Mordet på hans bästa vän och chef i Göteborg. Rättegången.
Förklarad skyldig för mord. Insatt på Härlandafängelset år 1990 på livstid.
Robert kände smaken av blod i munnen. Bara tanken hade gjort att han bitit sig hårt och käkarna var spända som en pilbåge.
Det är sånt man brukar läsa om, oskyldigt dömd. De förbannade tårarna steg i ögonen på homom och han svalde hårt. Inte börja tänka så nu. Han hade lyckats fly. Mycket omtalad. Stod i alla blaskor. Ormmannen kallade de honom för. Han hade gjort sig smal som en orm och lyckats smita igenom mycket trånga galler på rastgården. Han var ju oskyldig och ingen skulle någonsin tro
honom, så enda utvägen var att smita. Och den utvägen kom genom att studera gallren på gården.
Väl ute hade han försvunnit ner i hamnen och lyckats smyga ombord på en båt. Den otroliga turen var att den kastade loss inom 10 minuter han var ombord.
Väl i England hade han låtit göra om hela ansiktet och nu levde han under en annan identitet som han köpt i hamnkvarteren. Robert Hansen hette han nu och
arbetade med export/import.
Baren låg fortfarande öde när dörren plötsligt öppnade sig och tre män kom inrusande. Robert kände att han blev alldeles kall. Hans chefs tre bröder från Göteborg. På en given signal vände sig alla tre om och stirrade på Robert. Ett mycket oväntat möte! Trots det nya ansiktet kände de genast igen homom.
Bardisken var helt tom när de tog upp pistolerna och började skjuta. Den lealösa kroppen föll till golvet och efter många månaders rättegång visade det sig att
Robet Hansen hade dömts oskyldig och den rätta mördaren fälldes med ett DNI från offrets jacka.
Ljud i natten
Idag blev det ett oväntat möte meden som ingen vill träffa
Fattar inte, men jag skriver bara svarta historier.
Skicka en kommentar