Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Vad är SkrivPuff?
Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med - och få kontinuitet i - ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!
Skrivarkurser med Ann
Bloggintresserade
Bloggarkiv
-
▼
2009
(388)
-
▼
juni
(34)
- Utmaning 181 - 30 juni
- Utmaning 180 - 29 juni
- Utmaning 179 - 28 juni
- Utmaning 178 - 27 juni
- Gåshud!
- Ny fredagsfundering
- Utmaning 177 - 26 juni
- Utmaning 176 - 25 juni
- Utmaning 175 - 24 juni
- Utmaning 174 - 23 juni
- Utmaning 173 - 22 juni
- Utmaning 172 - 21 juni
- Utmning 171 - 20 juni
- Utmaning 170 - 19 juni
- Utmaning 169 - 18 juni
- Utmaning 168 - 17 juni
- Utmaning 167 - 16 juni
- Utmaning 166 - 15 juni
- Utmaning 165 - 14 juni
- Utmaning 164 - 13 juni
- Utmaning 163 - 12 juni
- Utmaning 162 - 11 juni
- Utmaning 161 - 10 juni
- Utmaning 160 - 9 juni
- Utmaning 159 - 8 juni
- Utmaning 158 - 7 juni
- Utmaning 157 - 6 juni
- Utmaning 156 - 5 juni
- Utmaning 155 - 4 juni
- Tävlingsresultat
- Utmaning 154 - 3 juni
- Utmaning 153 - 2 juni
- Utmaning 152b - 1 juni
- Utmaning 152 - 1 juni - Tävling!
-
▼
juni
(34)
5 kommentarer:
Jag tar ofta rollen som berättare, en iakttagare som beskriver vad som händer runt omkring. Däremot bygger jag vissa karaktärer på enstaka drag hos mig själv, bra som dåliga. Den roman jag har färdigställt är mycket riktigt en blandning mellan verklighet och fiction, där verkliga platser fylls med påhittade händelser. Tillräckligt bra och intressant blev den inte, men det är bara att skriva om och ge sig ut igen. Man lär sig mycket av sina egna och andras skrivövningar på skrivpuff. För att inte tala om alla kommentarer. Efterlyser kanske lite mer konstruktiv kritik.
Enligt min erfarenhet är det en nybörjaråkomma att hålla alltför hårt fast vid sin ursprungsberättelse, den "sanna" berättelsen. Prosaskrivandets största magi infinner sig när man rör sig i spänningsfältet mellan ren verklighet och ren dikt. För att öva mig på att släppa taget om ursprungsberättelsen, leker jag att jag har en "tänk om"-knapp. ("Tänk om jag 'fått' mannen jag ägnade tio år åt att tråna efter på avstånd", "Tänk om jag inte ärvt huset", "Tänk om jag inte fått lift med X, utan med en..." )
Den ger fantasirika dagdrömmar och ibland också intressanta berättelser samt lyfter mig ur mitt eget livsöde till en position där jag kan se det allmänmänskliga.
Jag håller med marmoria. Ofta händer det att en person kliver in i rummet och gör något helt annat än vad man tänkt sig från början. Karaktärerna får eget liv. Problemet är, om alla gör som de vill blir det svårt att hålla styrfart på historien. Det gäller att hålla balansen, jag har en bit kvar dit.
Vi pratar om litet olika saker, Drumalex, men det spelar inte så stor roll. Jag tror att vägen till balans inte är att lägga hämsko på sig själv, utan att jobba "schizofrent": i ena fasen vara flödande, ohämmat kreativ, i den andra synopsiskramande redigerande, och så förstås skriva om, skriva om, skriva om...
Jag började skriva min berättelse som en biografi med de verkliga händelser jag ville berätta. Då var jag egoistisk och eftersom jag inte är någon kändis (ännu) så var det en lättnad när jag helt plötsligt, på bussen, kom till insikt om att romanformen skulle göra min berättelse mycket intressantare, både för läsaren och mig själv. Instämmer med Drumalex och kommer att fundera på användningen av en "tänk-om knapp".
Konstruktiv kritik, tycker jag, är lättare att ge på längre texter.
Skicka en kommentar