2009-06-26

Ny fredagsfundering

Nu finns en ny fredagsfundering på www.ordenrunt.se

6 kommentarer:

Drumalex sa...

Jag tar ofta rollen som berättare, en iakttagare som beskriver vad som händer runt omkring. Däremot bygger jag vissa karaktärer på enstaka drag hos mig själv, bra som dåliga. Den roman jag har färdigställt är mycket riktigt en blandning mellan verklighet och fiction, där verkliga platser fylls med påhittade händelser. Tillräckligt bra och intressant blev den inte, men det är bara att skriva om och ge sig ut igen. Man lär sig mycket av sina egna och andras skrivövningar på skrivpuff. För att inte tala om alla kommentarer. Efterlyser kanske lite mer konstruktiv kritik.

marmoria sa...

Enligt min erfarenhet är det en nybörjaråkomma att hålla alltför hårt fast vid sin ursprungsberättelse, den "sanna" berättelsen. Prosaskrivandets största magi infinner sig när man rör sig i spänningsfältet mellan ren verklighet och ren dikt. För att öva mig på att släppa taget om ursprungsberättelsen, leker jag att jag har en "tänk om"-knapp. ("Tänk om jag 'fått' mannen jag ägnade tio år åt att tråna efter på avstånd", "Tänk om jag inte ärvt huset", "Tänk om jag inte fått lift med X, utan med en..." )
Den ger fantasirika dagdrömmar och ibland också intressanta berättelser samt lyfter mig ur mitt eget livsöde till en position där jag kan se det allmänmänskliga.

Drumalex sa...

Jag håller med marmoria. Ofta händer det att en person kliver in i rummet och gör något helt annat än vad man tänkt sig från början. Karaktärerna får eget liv. Problemet är, om alla gör som de vill blir det svårt att hålla styrfart på historien. Det gäller att hålla balansen, jag har en bit kvar dit.

marmoria sa...

Vi pratar om litet olika saker, Drumalex, men det spelar inte så stor roll. Jag tror att vägen till balans inte är att lägga hämsko på sig själv, utan att jobba "schizofrent": i ena fasen vara flödande, ohämmat kreativ, i den andra synopsiskramande redigerande, och så förstås skriva om, skriva om, skriva om...

Marina sa...

Tack för den kloka funderingen!

Ann-Catrin sa...

Jag började skriva min berättelse som en biografi med de verkliga händelser jag ville berätta. Då var jag egoistisk och eftersom jag inte är någon kändis (ännu) så var det en lättnad när jag helt plötsligt, på bussen, kom till insikt om att romanformen skulle göra min berättelse mycket intressantare, både för läsaren och mig själv. Instämmer med Drumalex och kommer att fundera på användningen av en "tänk-om knapp".
Konstruktiv kritik, tycker jag, är lättare att ge på längre texter.