Fortsätt:
Hon bestämde sig till slut, det skulle...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Vad är SkrivPuff?
Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med - och få kontinuitet i - ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!
Skrivarkurser med Ann
Bloggintresserade
Bloggarkiv
-
▼
2009
(388)
-
▼
maj
(31)
- Utmaning 151 - 31 maj
- Utmaning 150 - 30 maj
- Utmaning 149 - 29 maj
- Utmaning 148 - 28 maj
- Utmaning 147 - 27 maj
- Utmaning 146 - 26 maj
- Utmaning 145 - 25 maj
- Utmaning 144 - 24 maj
- Utmaning 143 - 23 maj
- Utmaning 142 - 22 maj
- Utmaning 141 - 21 maj
- Utmaning 140 - 20 maj
- Utmaning 139 - 19 maj
- Utmaning 138 - 18 maj
- Utmaning 137 - 17 maj
- Utmaning 136 - 16 maj
- Utmaning 135 - 15 maj
- Utmaning 134 - 14 maj
- Utmaning 133 - 13 maj
- Utmaning 132 - 12 maj
- Utmaning 131 - 11 maj
- Utmaning 130 - 10 maj
- Utmaning 129 - 9 maj
- Utmaning 128 - 8 maj
- Utmaning 127 - 7 maj
- Utmaning 126 - 6 maj
- Utmaning 125 - 5 maj
- Utmaning 124 - 4 maj
- Utmaning 123 - 3 maj
- Utmaning 122 - 2 maj
- Utmaning 121 - 1 maj
-
▼
maj
(31)
9 kommentarer:
nu finns min utmaning på bloggen
Vad hon hade bestämt sig för står för på min blogg.
God morgon, här är min text.
Dagens blev inte inärheten av gårdagens men d blev ändå några rader..
Nu är min utmaning uppe på bloggen. Jag tittar in hos er och läser senare, just nu ropar ogräset på mig;)
Utamningen finns nu uppe på min blogg med. Chekka gärna!
var ju ett tag sedan jag skrev senast så tyckte det var på tiden att jag gjorde det nu :D
Dagens utmaning kom som ett "flow"
Hon bestämde sig till slut, det skulle bli en överraskning för honom, en överraskning som hette duga. Att överraska varandra hade gjort deras förhållande till något extra, aldrig visste de var de hade varandra, alltid hände det oväntade och det spännande. Det var så det hade varit och det var så det var tänkt att vara, för all evighet. Hon hade inbillat sig det i alla fall, hade alltid känt den behagliga kittlingen i kroppen varje gång han var i hennes närhet och det var den hon letade efter, den som gav henne liv.
”Hit men inte längre.” Då, när det hände hade hennes kropp förlamats av smärtan, smolken gjorde allt med ens smutsigt, fick det att klia i hennes kropp och gjorde att hon knappt kunde sitta still. ”Jag som trodde att smärtan förlamade”, tänkte hon medan tårarna fortfarande rann. ”Inte att det skulle vara så här.” Hon hade gråtit floder sen den dagen, frågat sig om och om igen. ”Varför hade han bettet sig så? Vad var meningen?”
Att ensam gå genom en stad en mörk natt i november är inget som tilltalar. Hon hade missat den sista bussen och tvingades därför ut. ”Så här dags och i det här vädret. Glöm det vännen.” Kvinnan i sambandscentralen för ortens taxibolag var vänlig men vad hjälpte det när det inte fanns en ledig bil på flera timmar. Det var bara att ge sig ut till fots och umgås med vinden som tjöt i gränderna och snöslasket som trängde upp genom skon, in i strumpan och kylde foten tills man knappt kände den.
Inte en människa finns runt om, tyst men ändå inte, man hör något, hör hur hjärtat börjar slå lite snabbare och hårdare, pumpar på, hör sig själv. Man känner samtidigt hur huden började strama och hur musklerna spänner så till den milda grad att blodet knappt hittar ut till de yttersta extremiteterna vilket gör att hela kroppen börjar skaka, läpparna blir blå och man inser att man fryser.
Rädsla och kyla och trötthet och ensamhet. Hon stannade till, svängde runt, lyssnade, såg en glimt bortom hörnet hon nyss hade lämnat. Iskyla och ytterligare puls, en känsla i kroppen som hon inte känner igen, känner inte igen sig själv och börjar darra. ”Det är någon där”, tänker hon. Skriker ”Försvinn, låt mig vara ifred.” Ytterligare en glimt, men nu framför henne. Något låter, ljud som ingen känner igen, får henne att vilja kräkas men ökar istället farten, vill komma undan.
Vid nästa gathörn finns ljuset, det livgivande, det som får alla må bra, det som är nödvändigt för livet. Mannen kommer fram bakom henne. ”Skrämde jag dig?” Hon log mot honom. ”Ja, faktiskt.” Han log tillbaka. ”Ska vi sätta oss därinne?” Han pekade mot ett nattöppet kafé.
Nu var det annorlunda, nu var det för sent, nu var det över. Det han hade gjort hade försatt henne i ett katatoniskt tillstånd vilket gjorde att hon bara satt där hon satt och kom inte någonstans. Hela den här historien hade också fått henne att förstå att allt har ett slut, och då menade hon allt, och att inget varar för evigt. Inte ens kärleken. Inte ens livet. Inte ens hatet. Det var det sista som fick henne att hoppas på en framtid, att om inte kärleken varade för evigt, så skulle inte heller hatet finnas där för alltid, och om inte hatet fanns där, så skulle livet och hoppet finnas där istället.
Hon log.
----------------------------------
Jag vet inte hur jag ska kunna läsa det som finns på Era bloggar. Jag klickar på länken men inte dyker det upp någon text inte. HJÄLP!
Tyck gärna till om vad jag skrivit.
väldans sent idag men det blev ett litet inlägg
Skicka en kommentar