Ont det gör ont det gör ont … radion skvalade på högsta volym och duschen strilade som Njupeskärs vattenfall medan kvinnan stod och jobbade frenetiskt med en rotfruktsborste emot huden på armarna. Men utan mycket resultat. Målarfärgen satt som berget och det var ju typiskt att det hade skvätt så dant just idag av alla dagar! Typiskt! Huden glödde men det ilsket gröna satt kvar i mitten av det glödröda – på fler än ett ställe. ”Suck!” Hon sträckte mig efter kniven och började skrapa. ”Aj!” blandades med ”Åhhhhhhhh” - det är så tyyyyyyyyyyyypiskt!” och man kunde se på kroppsrörelserna att humöret blev mer och mer spetsigt och känsligt ju längre det gick. Det vackra broderade linnet som hon hade sparat för detta underbara tillfälle skulle inte dölja mycket så det var bara att fortsätta. ”Ett nödvändigt ont, sa hon sig.” medan kniven raspade på huden. ”Nödvändigt ont”. Men tiden gick ju och hon måste snart ge sig iväg! Det måste duga nu, helt enkelt. Hon stod inte ut med mer söndersliten hud! Hon hoppade ur duschen och kastade sig fram emot den kroppsstora spegeln medan hon slängde över sig det gigantiska blommiga turbadlakanet. Det hade hon fått ärva av sin syster som tyckte hon kunde behöva lite tur nu. Då kom chocken... ansiktet var prickigt. Grönprickigt.
Alla dessa måsten Alla måsten känns som ett nödvändigt ont. Ordet måste gör något med oss, det har en särskild negativ klang. Det gör helt enkelt ont. Men är måste ett nödvändigt ont? När jag väljer att inte göra det jag måste ger det sällan positiva effekter, så varför streta emot? Varför inte diska genast, plocka undan genast, fylla i papperet genast, börja träna genast, sluta svulla genast. Hur svårt kan det vara? Jätte! Strindberg hade rätt; det är synd om människorna. Iris
Skriv om ett nödvändigt ont
SvaraRaderaOnt det gör ont det gör ont … radion skvalade på högsta volym och duschen strilade som Njupeskärs vattenfall medan kvinnan stod och jobbade frenetiskt med en rotfruktsborste emot huden på armarna. Men utan mycket resultat. Målarfärgen satt som berget och det var ju typiskt att det hade skvätt så dant just idag av alla dagar! Typiskt! Huden glödde men det ilsket gröna satt kvar i mitten av det glödröda – på fler än ett ställe. ”Suck!” Hon sträckte mig efter kniven och började skrapa. ”Aj!” blandades med ”Åhhhhhhhh” - det är så tyyyyyyyyyyyypiskt!” och man kunde se på kroppsrörelserna att humöret blev mer och mer spetsigt och känsligt ju längre det gick. Det vackra broderade linnet som hon hade sparat för detta underbara tillfälle skulle inte dölja mycket så det var bara att fortsätta. ”Ett nödvändigt ont, sa hon sig.” medan kniven raspade på huden. ”Nödvändigt ont”. Men tiden gick ju och hon måste snart ge sig iväg! Det måste duga nu, helt enkelt. Hon stod inte ut med mer söndersliten hud! Hon hoppade ur duschen och kastade sig fram emot den kroppsstora spegeln medan hon slängde över sig det gigantiska blommiga turbadlakanet. Det hade hon fått ärva av sin syster som tyckte hon kunde behöva lite tur nu. Då kom chocken... ansiktet var prickigt. Grönprickigt.
Mycket man måste
SvaraRaderaJulen i urval
SvaraRaderaEtt nödvändigt ont
SvaraRaderaYtterligare en kortis
SvaraRaderaAlla dessa måsten
SvaraRaderaAlla måsten känns som ett nödvändigt ont. Ordet måste gör något med oss, det har en särskild negativ klang. Det gör helt enkelt ont. Men är måste ett nödvändigt ont? När jag väljer att inte göra det jag måste ger det sällan positiva effekter, så varför streta emot? Varför inte diska genast, plocka undan genast, fylla i papperet genast, börja träna genast, sluta svulla genast. Hur svårt kan det vara? Jätte!
Strindberg hade rätt; det är synd om människorna.
Iris
Jag har inte puffat på länge, så tyckte det var på tiden nu ;)
SvaraRaderaLilla Alex berättar ännu ett minne
från sin sommarläger-vistelse:
En brännande utmaning...