Sidor

2009-10-14

Utmaning 287 - 14 oktober

Skriv om att slå av på takten.

13 kommentarer:

  1. God morgon. En utmaning skriven idag. Finns att läsa på bloggen.

    SvaraRadera
  2. Dagens rykande färska inlägg

    SvaraRadera
  3. Nu är jag tillbaka i lugnet ;-)

    SvaraRadera
  4. Om att lugna sig och en mobiltelefon har en roll även idag

    SvaraRadera
  5. Det blev en text idag. Ibland överraskar jag mig själv.

    SvaraRadera
  6. Idag har jag skrivit om något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat

    SvaraRadera
  7. En dikt på min blogg, insprierad av dagens puff.

    SvaraRadera
  8. 14 oktober - Att slå av på takten II
    Han måste slå av på takten. Orkade inte förfölja henne längre. Hon var för snabb för honom. Hade inte hans tunga kroppshydda. Han stannade vid en gatukorsning. Lutade sig andfådd mot en lyktstolpe. Lungorna drog in luft som om hade varit under vatten i 5 min. Diafragman rörde sig upp och ner som en blåsbälg i ett mindre järnverk..
    Hur skulle han orka ifatt henne? Han visste att om han inte fick tag på henne var allt förlorat.
    I gatlampans matta sken bestämde han sig. Han fick chansa på vart hon var på väg. Den enda möjlighet han hade var att ta en genväg för att hinna fram före henne. Han blev tvungen att välja.
    Förmodligen var hon på väg till sin bror som alltid beskyddade henne . För att hinna dit före var den enda vägen, som var genare, över Östra kyrkogården. Han förstod varför inte hon tagit den vägen. Kyrkogårdar är inte speciellt trevliga i månsken, speciellt inte Östra, men han hade inte mycket att välja på om han skulle komma ifatt och fick han inte tag i henne skulle hans liv vara stenkört.
    Stålgrinden till kyrkogården knarrade. Han tog ett försiktigt steg i gruset.
    ”Nej låt bli at vara rädd. Här finns inget farligt. Det är bara barnsligt att tro på gastar och odöda”, tänkte han. Han ökade på farten över gruset. Svängde snävt vid kurvan bakom en stor ek. Eken såg kal ut utan alla sina löv. På andra sidan eken hade kyrkvaktmästaren krattat ihop alla nedfallna löv.
    Kristian kom för snabbt runt i kurvan och fick svänga tvärt för att inte snubbla över alla våta löv.
    Men i den hala lövsörjan fick hans sneakers inte riktigt fäste och han kom över mot gräset vid sidan av gången. Utan att riktigt inse det, var hans jakt på väg att ta slut. Hans knä slog emot en gravsten med en vit duva på och hastighet gjorde att han började snubbla.
    ”Fuck”, hann han tänkta innan han föll raklång över granngravens låga stålstaket

    SvaraRadera