Hon bara skakade på huvudet. Jag hade försökt med alla språk jag någonsin hade lyssnat till. - Vad ska jag göra? Min fru ryckte på axlarna. - Du får väl hitta på något. Använd skallen för en gång skull.
Lättare sagt än gjort. Mina synapser slog till och från så att det nästan började ryka ur öronen men inte kom jag på något för det.
Vi hade kommit farande med den hyrda bilen från flygplatsen, stannat till för en kortare lunch i den pittoreska lilla byn när allt startade, eller rättare sagt; Inte startade. Bilfanken var död. Det sa inte ens klick när jag stoppade i nyckeln och vred runt. Det var då min fru gick igång och öppnade den verbala floden. Jag fick inte en syl i vädret och hennes uppträde fick alla runt torget att komma för att se vad som stod på.
Fram kom en äldre dam och sa något som varken jag eller min fru förstod och det var då den lingvistiska cirkusen startade. När jag hade kontrollerat varje lokalinvånares språkförmåga insåg jag att det var dags att bli lite lätt desperat och det var då min frus kommentar om att ”hitta på något” verkligen stärkte mig. Jag gick fram till vår bil, tog fram den karta över området som uthyrningsfirman hade försett oss med, vek upp den och la den på motorhuven. Folket runt om följde mig förvånat med blicken och ännu mer förvånade såg de ut när jag hämtade en bogserlina i bagageutrymmet och fäste den i framfästet, gapskrattade gjorde de när jag fäste mig själv i linan och lät som en åsna.
Fattade gjorde de i alla fall och tre åsnor senare hade de dragit oss till närmsta bilverkstad där batteriet byttes.
här är mitt lilla försök....
SvaraRaderahttp://malixskrivpuff.wordpress.com/
Hon bara skakade på huvudet. Jag hade försökt med alla språk jag någonsin hade lyssnat till.
SvaraRadera- Vad ska jag göra?
Min fru ryckte på axlarna.
- Du får väl hitta på något. Använd skallen för en gång skull.
Lättare sagt än gjort. Mina synapser slog till och från så att det nästan började ryka ur öronen men inte kom jag på något för det.
Vi hade kommit farande med den hyrda bilen från flygplatsen, stannat till för en kortare lunch i den pittoreska lilla byn när allt startade, eller rättare sagt; Inte startade. Bilfanken var död. Det sa inte ens klick när jag stoppade i nyckeln och vred runt. Det var då min fru gick igång och öppnade den verbala floden. Jag fick inte en syl i vädret och hennes uppträde fick alla runt torget att komma för att se vad som stod på.
Fram kom en äldre dam och sa något som varken jag eller min fru förstod och det var då den lingvistiska cirkusen startade. När jag hade kontrollerat varje lokalinvånares språkförmåga insåg jag att det var dags att bli lite lätt desperat och det var då min frus kommentar om att ”hitta på något” verkligen stärkte mig. Jag gick fram till vår bil, tog fram den karta över området som uthyrningsfirman hade försett oss med, vek upp den och la den på motorhuven. Folket runt om följde mig förvånat med blicken och ännu mer förvånade såg de ut när jag hämtade en bogserlina i bagageutrymmet och fäste den i framfästet, gapskrattade gjorde de när jag fäste mig själv i linan och lät som en åsna.
Fattade gjorde de i alla fall och tre åsnor senare hade de dragit oss till närmsta bilverkstad där batteriet byttes.
Sant eller falskt? Kommentera gärna.