En liten historia med inspiration hämtad från en bild på en livboj.
”Den dagen det begav sig var en förunderlig dag. Djup i tanken var den med en grund och grumlig botten. ”Jag skiter i allt och det skiter jag i”, skrålade Bitten, Svanis och jag där vi gick vägen nedåt mot ett hägrande mål. ”Jag skiter i allt och det skiter VI i.” Vi var unga och dumma, inte speciellt noggranna med något men heller inte speciellt slarviga. Som ungdomar är ungefär.
”Jag skiter i allt …” Vi tystnade när vi närmade oss, blev plötsligt förlägna, skrattade i vår osäkerhet och såg oss lite vilse ikring. Att det skulle vara så här mycket folk kunde vi aldrig föreställa oss, kom som en liten chock. ”Va mycke folk.” Bittens ord fick oss alla att tystna och krypa ihop, kändes nästan som vi på väg att drunkna i de omgivande blickarnas tunga ögonkast. Som om alla tittade på oss.
”Har ni biljetter?” Vaktens hårda och kalla ord fick oss att känna oss ännu mer underlägsna. Här skulle ingen komma och komma om man inte hade tillåtelse till det och biljetterna var den livboj som gav oss tillåtelse, räddade oss från att drunkna i de fördummande blickarna som alltid såg vilka som kunde, ville och fick.
”Vi får men inte du.” Jag kunde höra orden som allas blickar hade uttalat och som hade förföljt mig under hela förra termin när det på något sätt hade blivit fel. ”Har man ingen biljett kommer man inte med.” Rektorns sätt att resonera var korrekt utifrån de regler han och kollegiet hade satt upp men att det skulle innebära att jag fick vara hemma och hela klassen åkte iväg tyckte i alla fall min pappa var orättvist.
Han erbjöd sig att betala kontant där och då, bara de insåg att det var deras fel. ”Jag betalar dubbelt så mycket.” Hans ord mötte rektorns nekande blick, ingen hemma där inte, ingen vilja, ingenting. Så blev det, jag fick vara hemma då men idag fick jag. Idag hade jag biljett, idag var jag välkommen, idag skulle jag, Svanis och Bitten se konserten med The Lifebuoy, gruppen som på kort tid hade blivit större än självaste Robbie Williams. Livet lekte.”
Min önskan av livbojens existens kan ni läsa om på min blogg.
SvaraRaderaEn liten historia med inspiration hämtad från en bild på en livboj.
SvaraRadera”Den dagen det begav sig var en förunderlig dag. Djup i tanken var den med en grund och grumlig botten. ”Jag skiter i allt och det skiter jag i”, skrålade Bitten, Svanis och jag där vi gick vägen nedåt mot ett hägrande mål. ”Jag skiter i allt och det skiter VI i.” Vi var unga och dumma, inte speciellt noggranna med något men heller inte speciellt slarviga. Som ungdomar är ungefär.
”Jag skiter i allt …” Vi tystnade när vi närmade oss, blev plötsligt förlägna, skrattade i vår osäkerhet och såg oss lite vilse ikring. Att det skulle vara så här mycket folk kunde vi aldrig föreställa oss, kom som en liten chock. ”Va mycke folk.” Bittens ord fick oss alla att tystna och krypa ihop, kändes nästan som vi på väg att drunkna i de omgivande blickarnas tunga ögonkast. Som om alla tittade på oss.
”Har ni biljetter?” Vaktens hårda och kalla ord fick oss att känna oss ännu mer underlägsna. Här skulle ingen komma och komma om man inte hade tillåtelse till det och biljetterna var den livboj som gav oss tillåtelse, räddade oss från att drunkna i de fördummande blickarna som alltid såg vilka som kunde, ville och fick.
”Vi får men inte du.” Jag kunde höra orden som allas blickar hade uttalat och som hade förföljt mig under hela förra termin när det på något sätt hade blivit fel. ”Har man ingen biljett kommer man inte med.” Rektorns sätt att resonera var korrekt utifrån de regler han och kollegiet hade satt upp men att det skulle innebära att jag fick vara hemma och hela klassen åkte iväg tyckte i alla fall min pappa var orättvist.
Han erbjöd sig att betala kontant där och då, bara de insåg att det var deras fel. ”Jag betalar dubbelt så mycket.” Hans ord mötte rektorns nekande blick, ingen hemma där inte, ingen vilja, ingenting. Så blev det, jag fick vara hemma då men idag fick jag. Idag hade jag biljett, idag var jag välkommen, idag skulle jag, Svanis och Bitten se konserten med The Lifebuoy, gruppen som på kort tid hade blivit större än självaste Robbie Williams. Livet lekte.”
Kommentera gärna.
Min livboj
SvaraRaderahar ju ingen livboj men en blogg
SvaraRaderaJag har haft fullt upp med annat skrivande sista tiden. Vad? Läs dagens övning på min sida.
SvaraRaderahttp://www.nogg.se/startpage.asp?idHomepage=99131
Det är ett porträtt av min bästa vän och livräddare. Må dina kameler ständigt föröka sig och dina syskon skärpa till sig!
SvaraRaderaLove!
Livbojen på plats. Cissi
SvaraRaderakorsordet
SvaraRaderaHejsan! Nu har jag publicerat två texter inspirerade utifrån livbojsbilden. Här kan ni läsa:
SvaraRaderahttp://havsdjupens-sal.blogspot.com/2009/04/skrivpuff-utmaning-119-en-bild-att.html
http://havsdjupens-sal.blogspot.com/2009/04/livboj.html