Våren är på väg, på riktigt!! Här blommar vintergäck och snödroppar. Rosenbuskarna är i knopp och vittnar om att det är sant. Att liv återföds. Det är lycka!
Mitt bidrag ligget också inne på bloggen nu. Blev inte riktigt bra, då jag tyckte att dagens utmaning var svår.. Men hoppas att ni kommer tycka om det ändå
Förtydligande ang att sill grisslorna simmar till Polen.
Jag menar verkligen landet Polen. Sillgrisslorna häckar och får sina ungar tex på Karlsö utanför Gotlands västkust men de övervintar i de södra delarna av Östersjön. Till exempel i kustbandet i Polen. Jag var på Stora Karlsö för några sommrar sedan och tyckte att det lät så gulligt när de faktiskt hade undersökt vart de simmade och det faktiskt var till Polen. Hi hi skoj va?
2009-03-15 727 Ett hotell. En rödaktig matta. Ingen reception. Ingen bar. Inget som liknande hotell. Även om det stod så på skylten utanför. En till synes oändlig korridor som liknande bokstaven L. En massa folk hon inte kände, men som verkade veta exakt vem hon var. Hon visste att hon drömde. För hon gick bredvid sitt eget jag på väg till rum 727, som var tydligen hennes. Nycklarna var gjorda av silver och ganska stora. Tre stycken sådana satt ihop. Ringen de satt på var gjord av koppar som hade oxiderats för länge sedan och fick ärgets blågröna färg. Den färgen älskade hon. Hon kramade om nycklarna hårt i handen och gick vidare mot rummet hon skulle sova i. Som sällskap hade hon en äldre herre. De verkade känna varandra väl. De pratade ivrigt med varandra. Vem kunde denne herre vara? Hon kom inte ihåg att hon hade sett honom förut. Hon kom inte ihåg att hon hade beställt något rum. Hon kom inte ens ihåg att hon skulle resa iväg. Och hon kom inte ihåg varför hon överhuvudtaget var där.
Rum 727 låg i bortre änden av L:ets långsida. Vägen dit kändes utan ände. Bredvid henne gick en äldre herre i svart kostym och långt vitt hår. I höjd med rum 727 skakade hon hand med mannen. Han böjde sig artigt och de sa adjö till varandra. Hon öppnade dörrarna och steg in. Rummet var inget rum. Det liknande en sovsal. Väggarna var ljusa. De gick i rosa. De var tomma. Inte en enda bild. Inte en enda tavla. Tomma var de. Kusligt gapande. Det skrek av ensamhet däri. Den rödaktiga mattan fanns med. Över hela golvet. Det fanns ett par stora sängar också. Skulle hon ha varit vaken skulle hon med all säkerhet ha satt sig i ett hörn, på golvet, med ryggen fast mot en vägg och skakat av skräck. Hon skulle ha tagit fram sin mobil och trevandes ringt upp den första bästa som kunde rädda henne. Men hon drömde. I drömmen verkade hon inte rädd. Tvärtom. Rummet med de konstigt tomma väggarna som gick i rosa och den enorma röda mattan, de stora sängarna och de svarta fåtöljerna verkade skänka henne ro. På något sätt hade hon sett det rummet någonstans. För länge sedan kanske. När hon vaknade skulle hon fundera på detta.
Hon satte sig på sängkanten och tittade omkring. Utom de svarta fåtöljerna fanns det ett massivt ekbord med vackert utsmyckade ben. Runt bordet fanns det sex stolar med hög rygg och blommigt tyg. Lampan i taket var stor. Ingen form hon hade sett förut. Inget hon kunde relatera till. Formen var oregelbunden vilket passade inte alls in i den annars något gammalmodiga atmosfären och ton rummet gick i. Färgerna blev däremot starkare, intensivare ju längre hon tittade omkring sig. De började gå mot blodrött. Och liksom rann längs golv och väggar. I en märklig harmoni. I hennes huvud började låten Hotel California spelas upp. Hon spolade snabbt fram själva texten och bestämde sig för att inte låta något eller någon förstöra hennes sömn. För hon var trött.
Hon såg sig själv gå till det stora badrummet. Hon såg sig själv titta i spegel. Och hörde sig själv tala med någon där i. I spegeln såg hon rummet hon skulle sova i. Hon såg sig själv gå till sängs. Hon såg någon komma till den stora sängen och lägga sig bredvid henne. Hon såg hur lakanet rörde sig. Hon hörde sig själv skratta. Och sedan gråta. Hejdlöst gråt kom ut ur hennes bröst. Gestalten bredvid försökte hålla henne kvar. Men hon slog sig loss. Hoppade ut ur sängen. Naken stod hon bredvid och tittade. Ögonen var stora. Pupilerna utvigda. Hon kunde inte röra sig ur fläcken. Hela kroppen gjorde ont. Bröstet värkte varje gång hon försökte andas. Paniken var påtaglig. Ur sängen reste sig gestalten. Hon kunde inte se hans ansikte. För det fanns inget. Hon skrek rätt ut och sjönk ihop på golvet intill sängen.
Min text ligger på bloggen
SvaraRaderaVågar ni gå in här och läsa? I dag är jag särskilt sugen på kommentarer,ärliga och konstruktiv kretik, varför ska jag berätta senare.
SvaraRaderaKram på er alla!
"Att leva är farligt".
SvaraRaderaVåren är på väg, på riktigt!! Här blommar vintergäck och snödroppar. Rosenbuskarna är i knopp och vittnar om att det är sant. Att liv återföds. Det är lycka!
Snart är det dags för sedvanlig söndagspromenad.
Cissi
http://cissi0224.blogspot.com/
Tjingeling! Även jag har antagit utmaningen :-) Ha en skön söndag alla!
SvaraRaderaHär kommer min..
SvaraRaderahttp://hoppsan-sune.blogspot.com/
Mitt bidrag ligget också inne på bloggen nu. Blev inte riktigt bra, då jag tyckte att dagens utmaning var svår.. Men hoppas att ni kommer tycka om det ändå
SvaraRaderahttp://sopkarusellen.blogspot.com/2009/03/74.html
SvaraRaderaFörtydligande ang att sill grisslorna simmar till Polen.
SvaraRaderaJag menar verkligen landet Polen.
Sillgrisslorna häckar och får sina ungar tex på Karlsö utanför Gotlands västkust men de övervintar i de södra delarna av Östersjön. Till exempel i kustbandet i Polen. Jag var på Stora Karlsö för några sommrar sedan och tyckte att det lät så gulligt när de faktiskt hade undersökt vart de simmade och det faktiskt var till Polen. Hi hi skoj va?
Min farlighet finns på languedoc_liselotte.blogspot.com
SvaraRaderaNu har även jag skrivit min version av farligt, kanske inte som alla tänkt men de får funka för jag tyckte dagens utmaning va lite svår faktiskt..
SvaraRaderahttp://mysaansvensson.blogg.se/2009/march/dagens-skrivpuff-6.html
2009-03-15
SvaraRadera727
Ett hotell. En rödaktig matta. Ingen reception. Ingen bar. Inget som liknande hotell. Även om det stod så på skylten utanför. En till synes oändlig korridor som liknande bokstaven L. En massa folk hon inte kände, men som verkade veta exakt vem hon var. Hon visste att hon drömde. För hon gick bredvid sitt eget jag på väg till rum 727, som var tydligen hennes. Nycklarna var gjorda av silver och ganska stora. Tre stycken sådana satt ihop. Ringen de satt på var gjord av koppar som hade oxiderats för länge sedan och fick ärgets blågröna färg. Den färgen älskade hon. Hon kramade om nycklarna hårt i handen och gick vidare mot rummet hon skulle sova i. Som sällskap hade hon en äldre herre. De verkade känna varandra väl. De pratade ivrigt med varandra. Vem kunde denne herre vara? Hon kom inte ihåg att hon hade sett honom förut. Hon kom inte ihåg att hon hade beställt något rum. Hon kom inte ens ihåg att hon skulle resa iväg. Och hon kom inte ihåg varför hon överhuvudtaget var där.
Rum 727 låg i bortre änden av L:ets långsida. Vägen dit kändes utan ände. Bredvid henne gick en äldre herre i svart kostym och långt vitt hår. I höjd med rum 727 skakade hon hand med mannen. Han böjde sig artigt och de sa adjö till varandra. Hon öppnade dörrarna och steg in. Rummet var inget rum. Det liknande en sovsal. Väggarna var ljusa. De gick i rosa. De var tomma. Inte en enda bild. Inte en enda tavla. Tomma var de. Kusligt gapande. Det skrek av ensamhet däri. Den rödaktiga mattan fanns med. Över hela golvet. Det fanns ett par stora sängar också. Skulle hon ha varit vaken skulle hon med all säkerhet ha satt sig i ett hörn, på golvet, med ryggen fast mot en vägg och skakat av skräck. Hon skulle ha tagit fram sin mobil och trevandes ringt upp den första bästa som kunde rädda henne. Men hon drömde. I drömmen verkade hon inte rädd. Tvärtom. Rummet med de konstigt tomma väggarna som gick i rosa och den enorma röda mattan, de stora sängarna och de svarta fåtöljerna verkade skänka henne ro. På något sätt hade hon sett det rummet någonstans. För länge sedan kanske. När hon vaknade skulle hon fundera på detta.
Hon satte sig på sängkanten och tittade omkring. Utom de svarta fåtöljerna fanns det ett massivt ekbord med vackert utsmyckade ben. Runt bordet fanns det sex stolar med hög rygg och blommigt tyg. Lampan i taket var stor. Ingen form hon hade sett förut. Inget hon kunde relatera till. Formen var oregelbunden vilket passade inte alls in i den annars något gammalmodiga atmosfären och ton rummet gick i. Färgerna blev däremot starkare, intensivare ju längre hon tittade omkring sig. De började gå mot blodrött. Och liksom rann längs golv och väggar. I en märklig harmoni. I hennes huvud började låten Hotel California spelas upp. Hon spolade snabbt fram själva texten och bestämde sig för att inte låta något eller någon förstöra hennes sömn. För hon var trött.
Hon såg sig själv gå till det stora badrummet. Hon såg sig själv titta i spegel. Och hörde sig själv tala med någon där i. I spegeln såg hon rummet hon skulle sova i. Hon såg sig själv gå till sängs. Hon såg någon komma till den stora sängen och lägga sig bredvid henne. Hon såg hur lakanet rörde sig. Hon hörde sig själv skratta. Och sedan gråta. Hejdlöst gråt kom ut ur hennes bröst. Gestalten bredvid försökte hålla henne kvar. Men hon slog sig loss. Hoppade ut ur sängen. Naken stod hon bredvid och tittade. Ögonen var stora. Pupilerna utvigda. Hon kunde inte röra sig ur fläcken. Hela kroppen gjorde ont. Bröstet värkte varje gång hon försökte andas. Paniken var påtaglig. Ur sängen reste sig gestalten. Hon kunde inte se hans ansikte. För det fanns inget. Hon skrek rätt ut och sjönk ihop på golvet intill sängen.
Sekunden efter var hon klarvaken.
Då var det klart här också...ligger på bloggen
SvaraRaderaKlaaaar!
SvaraRaderaDet blev en riktigt vass historia!
:-)
www.metrobloggen.se/maricak
SvaraRadera:)
En kort text om det som är farligt
SvaraRadera