Åh, den här veckan har varit hopplös. Jag har inte hunnit skriva en enda utmaning ordentligt. :( Och idag när jag verkligen har tid så är det en utmaning jag inte kan ta del av (eftersom jag inte kan se bilder). Typiskt. Ska nog ge mig på en av veckans tidigare utmaningar istället kanske.
Allt går så fort, men ändå så sakta. Hela värden flyger förbi i en suddig vy utmed vägen. Men vägen ändrar aldrig på sig. Allt flyger förbi, men allt är ändå detsamma. Jag står still och åker framåt i 150 kilometer per timme samtidigt.
Jag sitter tillbakalutad i förarsätet, och känner in stämningen i ett ögonblick som tycks sträcka sig i oandligheten. Men jag har också precis svischat förbi och missat just detta ögonblick, och försvunnit in i nästa.
2009-02-20 Utmaning 51 - 20 februari En bild att skriva till:
Ljuset
Bilens hastighet var alldeles för hög. Men just idag kände hon för att köra så fort. Hon körde nedcabat och håret flög omkring hennes ansikte. Solen sken och det var en underbar försommardag. Kanske hon skulle sätta på någon bra musik? Luckan till CD-hållaren krånglade och hon fick luta sig ner för att få upp den. När hon tittade upp var den stora långtradaren någon meter ifrån bilen och kraschen var oundviklig. Glas som splittrades, metall som gnisslade sönder, en outhärdlig smärta och sedan ... lugn. Hon kände att hon svävade, nej flög fram över vägen i en otrolig hastighet. Ett grönt skarpt ljus och en konstig skärpa över hela landskapet. Drömde hon? Hon vände sig om och såg. Såg bilen totalkvaddad och sig själv svårt skadad liggande på vägen. Ett otroligt lugn spred sig genom kroppen. Hon kände sig totalt lycklig och avslappad. Kunde det vara så? Kunde hon vara död? Hennes kropp fanns ju kvar? Ingen smärta, bara en stor frid och glädje. Långt framför henne som i en dimma kom en stor grupp människor gående. En kvinna vinkade åt henne och skrattande närmade hon sig. Men det var ju...det kunde inte vara.. Mamma! Hon ropade högt av glädje. Mamma! Hennes älskade mamma som hon saknat så. Plötsligt ändrades bilden och allt blev mörkt. Smärta, en röst som sade ”Älskling, vakna! Kom tillbaka till mig!” Hon öppnade ögonen och såg sin man stå bjöd över henne. ”Doktorn, hon har återfått medvetandet”. Hon ville inte. Hon ville tillbaka till glädjen och friden. Med en djup suck återvände hon till livet och kämpade för att säga åt sin man ”Jag har sett ljuset. Det gröna skimrande ljuset och den klara dagen. Aldrig mer kommer jag att vara rädd för döden”
Jag ska träna på lite fulare språk men det är svårt, mitt försök till både råare ton och dagen utmaning finns här
SvaraRaderaMin vägbeskrivning finns på min blogg.
SvaraRaderawww.cattis-attskrivaenbok.blogspot.com
Åh, den här veckan har varit hopplös. Jag har inte hunnit skriva en enda utmaning ordentligt. :( Och idag när jag verkligen har tid så är det en utmaning jag inte kan ta del av (eftersom jag inte kan se bilder). Typiskt.
SvaraRaderaSka nog ge mig på en av veckans tidigare utmaningar istället kanske.
http://puttikraftlosblogg.blogspot.com/2009/02/51.html
SvaraRaderaNu har jag dessutom hunnit redigerat dagens text så den blev ännu lite smaskigare ;-)
SvaraRaderaGod förmiddag alla bloggare!
SvaraRaderaMitt bidrag finns på:http://cissi0224.blogspot.com/
Cissi
Har skrivit till bilden och texten ligger på min blogg, http://gilgamesh.blogg.se
SvaraRaderaIdag blev texten minimal. Tomt. Härliga texter ni har skrivit
SvaraRaderalanguedoc-liselotte.blogspot.com
http://sopkarusellen.blogspot.com/2009/02/ah-en-bild.html
SvaraRaderaDu kan läsa mitt alster på min blogg
SvaraRaderahttp://annchristinskriver.blogspot.com/
51-följ oss
SvaraRaderakom in!!
Allt går så fort, men ändå så sakta. Hela värden flyger förbi i en suddig vy utmed vägen. Men vägen ändrar aldrig på sig. Allt flyger förbi, men allt är ändå detsamma. Jag står still och åker framåt i 150 kilometer per timme samtidigt.
SvaraRaderaJag sitter tillbakalutad i förarsätet, och känner in stämningen i ett ögonblick som tycks sträcka sig i oandligheten. Men jag har också precis svischat förbi och missat just detta ögonblick, och försvunnit in i nästa.
http://ordentarplats.wordpress.com/2009/02/24/skrivpuff-51/
SvaraRadera2009-02-20
SvaraRaderaUtmaning 51 - 20 februari
En bild att skriva till:
Ljuset
Bilens hastighet var alldeles för hög. Men just idag kände hon för att köra så fort. Hon körde nedcabat och håret flög omkring hennes ansikte. Solen sken och det var en underbar försommardag. Kanske hon skulle sätta på någon bra musik? Luckan till CD-hållaren krånglade och hon fick luta sig ner för att få upp den. När hon tittade upp var den stora långtradaren någon meter ifrån bilen och kraschen var oundviklig. Glas som splittrades, metall som gnisslade sönder, en outhärdlig smärta och sedan ... lugn. Hon kände att hon svävade, nej flög fram över vägen i en otrolig hastighet. Ett grönt skarpt ljus och en konstig skärpa över hela landskapet.
Drömde hon? Hon vände sig om och såg. Såg bilen totalkvaddad och sig själv svårt skadad liggande på vägen. Ett otroligt lugn spred sig genom kroppen. Hon kände sig totalt lycklig och avslappad. Kunde det vara så? Kunde hon vara död? Hennes kropp fanns ju kvar? Ingen smärta, bara en stor frid och glädje. Långt framför henne som i en dimma kom en stor grupp människor gående. En kvinna vinkade åt henne och skrattande närmade hon sig. Men det var ju...det kunde inte vara.. Mamma! Hon ropade högt av glädje. Mamma! Hennes älskade mamma som hon saknat så.
Plötsligt ändrades bilden och allt blev mörkt. Smärta, en röst som sade ”Älskling, vakna! Kom tillbaka till mig!” Hon öppnade ögonen och såg sin man stå bjöd över henne. ”Doktorn, hon har återfått medvetandet”. Hon ville inte. Hon ville tillbaka till glädjen och friden.
Med en djup suck återvände hon till livet och kämpade för att säga åt sin man ”Jag har sett ljuset. Det gröna skimrande ljuset och den klara dagen. Aldrig mer kommer jag att vara rädd för döden”