Sidor

2009-01-03

Utmaning 3

Skriv 200 ord med utgångspunkt från denna bild:






När du skrivit din utmaning har du tre alternativ:
1. Behåll den för dig själv.
2. lägg upp den på din egen blogg och gör en länk till den i en kommentar till detta inlägg (rekommenderas)
3. Lägg in övningen som en kommentar till detta inlägg.

18 kommentarer:

  1. Jag har alltid velat skriva med fötterna, så när jag ser den vidöppna laptopen med sina vita tangenter ser jag mig om försiktigt så att ingen av DOM ska se mig. Jag sätter andäktigt foten på datorn. Den är vacker. Skärmen lyser som det Joniska havet och jag längtar tillbaka till Grekland. Men Grekland är historia, jag måste glömma och gå vidare. Blå som en djup klorbassäng, säger jag istället. Och det är skriva jag ska, inte bada och drömma. Fokus nu, fokus! och jag börjar skriva. Jag hoppar mellan bokstäverna med mina träfötter, de är inte så smidiga men stadiga. Till slut går det bättre och jag kan nästan dansa fram mitt meddelande på skärmen.
    Jag får jobba snabbt så att inte DOM hinner komma tillbaka innan jag är klar. Då skulle jag vara rökt, bli kastad i kakelugnen som alla de andra. Trämodeller ska stå still och bli böjda i alla möjliga poser, inte avslöja sina riktiga jag. Nu slösar jag mina 200 ord, shit, de är här, de ser mej, fuckfuckfuck.. jag deletar och ställer mej i pose tills de gått. Jag börjar om, imorgon.

    SvaraRadera
  2. Bilden får mig att tänka på min värsta mardröm. på ett ganska långsökt sätt får den mig att tänka hur det skulle vara att inte kunna skriva med händerna. Om jag gud förbjude skulle råka ut för en olycka som inte gör det möjligt för mig att skriva ner alla mina lustiga tankar och på hitt. det skulle vara som om jag vore gjord av trä, inget annat än trä, rakt igenom.
    och att jag nog skulle känna mig så här liten framför datorn i såna fall, och skärmen skulle vara precis som på bilden, tom. jag skulle aldrig kunna få samma tillfredställelse av att säga det som rör sig i mitt huvud högt. Att vara blockerad på det sättet skulle få mig att bli galen och som ett tappert försök skulle jag gå rakt in i skärmen, precis som han är på god väg att göra, allt i ett desperat sätt att få mina ord att synas. Inte höras, synas. Undrar om någon mer än jag är lika knasig i huvudet och tänker så här, inte trä gubben på bilden iaf, han är ju som sagt gjord av trä. Men han är en fin metafor för mig att använda.

    SvaraRadera
  3. Bilden får mej att tänka på människor som inte vågar. De står där och känner efter med tårna "Ska jag eller inte". Det är väl bara att ta för sej av det som bjuds Våga hoppa säger jag bara . Jag kommer ihåg när datorerna kom in i mänskligheten då sa man "Det kan ingenting hända" men det kunde det visst det. Jag aktar mej nu för delete knappen den kan jag stå där och peta med tårna på länge innan jag trycker till. För har man deletat ja då kommer det aldrig tillbaka man sitter där och tittar på filer som skall tas bort och tänker vad skall jag med dom till och trycker till. Sen när man startar om datorn ja då fungerar inte ditten o datten och vad gör man då. En novis vet ju inte vad man ska göra men en kunnig börjar ju att försöka reparera skadorna. Man skall alltid ha installations CD till hands när man köper en dator så skall man kräva att de följer med för man vet aldrig. Men vågar man aldrig så lär man sej heller inget man måste våga man måste ta klivet rakt ut i intet och HOPPA.

    SvaraRadera
  4. Ett misstag måste ha begåtts, för den dagen hade domen fallit. Och ute hade regnet fallit, vasst och hällande. Hon hade somnat till skvalet från rännan utanför cellfönstret. Drömt om ett liv bortom murarna. Som alla nätter därefter.

    Hon hade drömt i tjugo år. Länge sen hon slutade räkna dagarna. Bara åren. Tiden tillintetgjord. Men från nu skulle hon se åt ett annat håll. Framtiden. Friheten. En hägring att någonsin nå?

    Låset slog igen. Dovt eko genom den trånga cellen. Mörkt och kyligt. Tickande väggur. I korridoren tassande steg. Plitarnas rutinkontroll.

    Hon, deras marionett, ja det var i sanning sant: Hon var dockan att slitas och slängas med, långt från en fri verklighet. Hon blev ett med omvärldens bild av henne. Förloraren. Så fel.

    De kunde ta ifrån henne allt. Utom hennes tankar, orden. Från början en åldrig skrivmaskin. Nu var livet enklare. Allt var tydligen bärbart nuförtiden. Docka eller ej, hon skulle kliva in i sin fantasivärld. Bli kvitt den monotona långtråkigheten. Föreviga tankarna, orden.

    Misstaget måste rättas till, även om det skulle dröja. Första steget det viktigaste. Sen skulle allt flyta. Hon ville, hon kunde. Kanske något om livet. Det liv som ändå fanns.

    SvaraRadera
  5. Sakta närmar jag mig tangentbordet. Står där, likt en trämarionett, och ser bokstävernas kontrast mot de svarta tangenterna. Så svårt.

    Orden finns därinne, inne i mitt huvud. Låsningen börjar när orden ska förlösas, det är då trämarionetten börjar leva sitt liv i mig.

    Hårdheten stänger inne alla ord, de orkar sig inte ut genom det hårda träskalet. Den stela kroppen står stilla och beskådar den tomma skärmen.

    Orden fastnar i mitt inre. Nu är det marionetten som styr mig, som vill förgöra mina tankar. Och jag tillåter det, ännu en gång.

    När ska jag våga säga emot? När ska jag befria mig från det hårda träets yta. För det först då som orden kan bli levande utanför mig själv.

    SvaraRadera
  6. Rörelsen beror på hur du böjer dockan skrev hon innan hon gick och lade sig. Klockan var kvart i tre och snön föll ute och gjorde mörkret mer vänligt. När hon vaknade nästa morgon var det dags att bända dockan igen, en ny pose att teckna av för att sedan skriva om, kanske inte så intressant som en riktig människa men det fick duga. Längtan efter någon att tala med och en verklig människa att avbilda kom tillbaka. Dags att börja skriva och försöka glömma sådana svagheter, ensam är stark sägs det ju.
    Mobilen ringer, ett steg närmare mänskligheten men i luren bara ett svagt ljud av något tickande, vad kunde det vara? Förstod ingenting, tänkte att det kanske var någon som råkat slå numret för att sedan lägga mobilen bredvid en klocka, eller bomb??? Men var fanns bomben då, skräcken spred sig i kroppen. För att avleda den värsta tanken bändade hon dockan i olika ställningar som ingen vanlig människa skulle kunna göra. Ritade, skrev, ritade, skrev…tyst i luren. Somnade på fällen som låg på golvet i det kala rummet och vaknade till av att mobilen ringde igen, svarade, på nytt samma tickande i luren. Valde att stänga… PANG!

    SvaraRadera
  7. Orden har tagits från mig. Jag kan inte se, och ännu mindre skriva.

    Min kropp fängslar mig och lyder inte längre min vilja. Att sitta här och inte kunna styra över sitt liv annat än i tanken är det svåraste.

    En gång var jag ung och frisk, en gång kunde jag springa och älska. Nu kan jag inte det längre, jag behöver hjälp med allt jag gör.

    Vad tänker människor när de ser mig? Ser de den person jag varit eller ser de bara min sjuka kropp, sargad till oigenkännlighet?

    Hjälp mig, ser ni inte att jag lider. Instängd i ett skal jag inte har önskat, ett skal som plågar mig varje vaken timma av dygnet.

    Ingen kan någonsin förstå. Ingen som inte råkat ut för sjukdom kan sätta sig in i min situation. Här får jag nu sitta till dess min kropp ger upp för gott.

    På andra sidan skärmen finns världen, världen för de friska och lyckliga. De som kan ta för sig av vad livet har att erbjuda.

    Det kan inte jag, inte längre. Livet är inte rättvist, vad har jag gjort för att förtjäna denna fångenskap? Mina armar rör sig inte om inte någon gör det åt mig, mina ben bär mig inte om inte någon rör de åt mig och min mun kan inte ens uttala orden som fortfarande finns i mitt inre.

    HJÄLP MIG!

    SvaraRadera
  8. Flykten från mänskligheten

    Jag är bara en fotnot i teknikens tidevarv. En parentes som fastnat mellan stor bokstav och komma. Jag har tagit första steget bort från min kroppsliga boja. Färden från verkligheten har bara börjat. Vart kommer nästa evolutionära steg föra mig? Jag tänker delete men trampar enter med flit.

    Informationens motorväg leder åt alla håll samtidigt utan att föra mig någonvart då jag rider på fotonerna genom mänsklighetens konstruerade universum. Plötsligt existerar jag överallt och ingenstans. Jag har förvandlats, min abstraktion har konkret mångfaldigats och potentiellt gjort mig lika oändlig som mina drömmar.

    Men vänta nu. Allt detta har ju bara hänt i mitt huvud. Jag står ju fortfarande med en fot i verkligheten. Jag har fortfarande möjligheten att bejaka min verklighet, att själv kunna bestämma min mångfald. Jag har ännu chansen att göra något verkligt som bara jag kan minnas och som andra bara kan ta del av om jag så vill.

    Jag tar steget tillbaka och betraktar den virtuella mänskligheten med klarsynta ögon. De tåras då jag ser människor förkasta sina fantasier för att istället äta och dricka dem från främlingar. Utsvultna hjärnor som lobotomerat sig, avskurit sina sinnen från den reella världen och oåterkalleligt försvunnit ut i cyberrymden.

    © Boa Berg
    2009-01-03
    19:19

    SvaraRadera
  9. http://puttikraftlosblogg.blogspot.com/2009/01/utmaning-3-31-09-nu-har-det-gtt.html

    SvaraRadera
  10. Ett stort steg för mänskligheten – ett litet steg för människan. Var det inte så astronauterna sa när de gjorde entré på månen? Inte lika stort kanske, men väl så stor påverkan på människorna har väl datorernas entré i vardagslivet blivit. När kom jag först i kontakt med datorer? Jag minns det knappt inte längre. Var det kanske när min man skickade mig kärleksbrev på hålkort – som väl kan anses som en föregångare till dagens dator. Annars var det väl när spelboomen började. Våra pojkar spelade tv-spel till leda. Jag kan ännu höra melodierna i mitt huvud. La, la, la, la, la, la ungefär som glassbilen. Barnen fick in det här med datorerna som med modersmjölken. De var inte rädda för att göra fel, som vi som började med det på jobbet. Det känns ju liksom allvarligare när man tränar sig med viktiga saker som har med liv och död att göra. Tränar man sig i ett dataspel kan man bara trycka och klicka hejvilt.
    Därför känner jag sedan jag börjat med min blogg att det är en helt annan frihet. Jag skriver precis vad jag vill och lägger ut precis vilka bilder jag vill, så länge jag inte skadar någon annan. Genom bloggen har jag fått ett antal nya vänner, som jag tycker mig känna nästan som mina arbetskamrater. Varje dag går jag en bloggrunda till mina favoriter – och hela tiden finner jag nya intressanta personer. Min blogg har berikat mig enormt, och jag har mycket svårt att förstå många i min egen ålder som har så starka aversioner mot allt som har med data att göra. En teori är att det lätt kan bli för mycket av det goda. Många barn sitter inne och spelar dataspel både dag och natt. Tid för lek och stoj är alldeles på tok för dåligt. Då kan man hålla med om att det inte är bra. Däremot för tanter som mig – som är totalt inkörda på att promenera och gymnastisera så mycket som möjligt. Då är datorn precis som att kliva in i en annan värld!

    SvaraRadera
  11. Utmaning 3.

    Gepetto hade gått på lunch. Det sista han sade innan han lämnade verkstaden var “Rör inte datorn”. Såklart kunde inte Pinocchio motstå frestelsen, utan så fort han hörde dörren stängas klättrade han upp på skrivbordet och prövade en av tangenterna. Försiktigt och lätt med foten. Det skulle han aldrig ha gjort. Plötsligt började datorn
    surra och bilder rusade över skärmen i rasande fart. Pinocchio blev alldeles knäsvag
    och ramlade ihop i en hög på bordet. Just då kom städerskan in med den stora Hoover-
    dammsugaren tjutande över golvet. “Oj, då” sade hon. “Så mycket skräp som ligger här. Massa stickor och pinnar”. Gnolande sög hon raskt upp högen. Det rasslade till i
    insugningsröret och plötsligt befann sig Pinocchio i kolmörker. Hur han klarade sig ut
    därifrån blir en helt annan historia.

    SvaraRadera
  12. Teckna eller skriva, skriva eller teckna. Jag tar det tomma skissblocket och ställer upp modelldockan på bordet. Vilken ställning skall den få. Sittande, liggande, stående? Skall kanske försöka med att illustrera en gitarrist i ett rockband jag såg igår? Hur skall dockan formas till att med inlevelse spela gitarr? Så får det duga. Pennan mot skissblocket. När jag tittar upp ser dockan ut som ett fyllo på väg att ramla i rännstenen. En annan vinkel gör inte saken bättre. Dockan är stel, tråkig och helt utan det sprudlande liv som den brukar utstråla när inspirationen finns där. Skissblocket och pennan åker in i bokhyllan igen. Med datorn i knäet tittar jag ut genom fönstret, ute är det grått och mulet, inte minsta idé. Igen tittar jag på dockmodellen.

    – Säg nåt då, skriker jag åt den stumma dockan, vad skall jag skriva!

    Till svar ramlar dockan ner på golvet. Jag ställer datorn på bordet och hämtar upp dockan. På bordet får dockan en stolt ställning. Rak i ryggen, huvudet bakåtlutat och en arm pekande mot mig.

    – Att du inte kan åstadkomma ens så mycket som ett streck eller en bokstav, tycks den hånfulla gesten säga.

    – Skriv själv då säger jag buttert åt dockan och ställer den på tangentbordet.

    SvaraRadera
  13. Man skall tänka sig för då man skriver tänkte trädockan och klev upp på tangentbordet. Hon ställde sig på var och en av en tangent som hon såg kunde bilda ett ord, allt eftersom.
    Hon riktigt dansade fram på tårna, på hälarna , slog utropstecken och frågetecken med sina små trähänder och kände hela kroppen rista av lycka då hon dansade runt i en rytm av den Irländska folkdansens toner. Fötterna gick fortare och fortare, dansens bokstäver hoppade under hennes fötter, hon drogs mer och mer in i dansens virvlar.
    Det gick inte att stanna, huvudet fylldes av vad fötterna framställde, ORD, BOKSTÄVER, FLER ORD, hon absorberades med värmande känslor, hennes mage kändes som om en alien hade tagit plats i henne, å åkte upp och ner, det gjorde så gott att det värkte i magen, trädockan ville inte sluta, hon skrev och skrev, hennes träfötter var som fjärilsvingar över tangentbordet och ju fler bokstäver hon lärde känna, desto fler ord fick hon ihop.
    Nu kände hon att hon började bli lite yr i sin träskalle, hon behövde nog sätta sig ner för att vila men samtidigt sa fötterna nej, hon dansade vidare, brevet skulle bli klart alldeles strax. Hon visste inte vad brevet skulle innehålla men till slut steg hon ner från tangentbordet och tittade på sitt resultat.
    Det hade resulterat i en liten folder av poesi av de mest underbara meningar och ord vi människor skulle kunna få ta del av. Men vem skulle ge ut detta?

    SvaraRadera
  14. På tröskeln tll det nya står en gammal digital reservdelsmäniska. Visst var hon modern. Före sin tid hånlog hon åt sin ålderdomliga samtid och förvånades över att historien alls funnits. Men av trä var hennes kropp och hennes huvud alldeles visst. Det gamla nya var fullt av möjligheter men egendomligt nog endast för dem med lösenord. Men ständigt uppkopplad till cyberspace borde hon ha förstått att inte trampa på sina förfäder från de första urhaven som generöst delade med sig av sina geners enkla koder till elementens raseri trots att evigheten behagade frysa in dem i trappsten för offentlig miljö.

    SvaraRadera
  15. Utmaning 3
    Här är den nya Logan för en känd elektronik jätte ja ni vet säkert vilken. Jag kan tyvärr inte tala om företagets namn för att min tunga är fast naglad av ett tystnadslöfte. Som ni säkert har räknat ut så har jag haft en del att göra med tillkomsten av denna logga. Tanken bakom Logan är att få folk (eventuella kunder) tro att dom är ett företag som bry sej om kunderna och ger en servis som ingen annan i konkurrent kan mäta sej med. Som oftast så är det sorliga i hela den här historien sanningen. Pengarna som var budgeterade för denna nya giv räckte bara till logga och reklam kampanjen för att visa denna fantastiska logga för svenska folket. Så det är precis som förut när du kommer hem med din nyinköpta dator och packar upp den, så funkar den inte. Vad göra, jag brukar börja med att gräva i pappren som följde med prylen, det brukar oftast bara var nåt som höjer blodtrycket än mer. Men Heureka där på kvittot står det telefonnummer till supporten, som man kan ringa för hjälp. Gör inte detta för efter att suttit i telefonkö i en halvtimme, får man prata med en expert som har betalt per antal samtal han lycka ta på sitt pass. Han är bara intresserad av att du skall lägga på luren, så att han kan ta nästa samtal och därmed tjäna mer pengar.
    Nej gör följande istället
    1, Knaka med knogarna på datorn eller vad det än är för pryl ni köpt lite ovan på, lite på sidorna, lite på undersidan, lite på fram och baksidan om det inte hjälper så upprepa proceduren men istället för att knaka så slå med knytnäven. I yttersta nödfall så kan en välriktad spark ficksa även dom svåraste problem.
    2, Ofta kan man få igång divers apparater med att svära och banna i gång dom, ställ dej en meter från objektet i fråga, svär och banna på apparaten med högre och höger röst, denna metod får ej blandas ihop med gråta i gång metoden vilket är en desperat sista åtgärd.
    3, Upprepa metod 1 och 2 tills apparaten går i gång,
    4, Ta på dej tomtemasken och fråga någon granne om hjälp, i bästa fall känner han inte i gen dej.

    Hoppas du har hjälp av mina råd.
    Serviceansvarig på avpå

    SvaraRadera
  16. Vill du vet mer om laptopfiguren? Läs vidare på min blogg

    SvaraRadera
  17. Här är min: http://skrivpuff.blogspot.com/2009/01/utmaning-3.html

    SvaraRadera
  18. Det var katten. Det måste ha varit katten. Jag skulle aldrig ha skaffat det lilla monstret, med sin fluffiga päls och sina stoora gröna ögon. Så länge jag gör som kattkräket vill (lägger fram mat, öppnar köksdörren, inte väsnas för mycket, öppnar köksdörren...) kan vi samexistera, men så fort jag sätter upp den minsta lilla regel så blir vedergällningen fruktansvärd. Jag sov bort ett natt, en endaste natt sov jag borta. Straffet? Bajs i byrålådan.
    I förra veckan så skaffade jag min första laptop, och jag införde en gemensam husregel. Inga kaffekoppar bredvid datorn, och inga kattassar på tangentbordet. Det tog en kvart innan kattjäkeln bröt mot regeln! Så jag jagade bort fanskapet med skrik och oväsen.
    Och vad hände sen? Jo, kattfan hade tagit min trägubbe med böjbara leder och spikat fast hans fot genom tangetbordet! Och antagligen träffade skitdjuret något viktigt också, för allt jag kan få upp på skärmen är en blue screen.
    Jag hatar katter.

    SvaraRadera