Jag har slutat röka. Jag har aldrig slutat vara pacifist. Jag accepterar mina livsbetingelser. Jag har skrivit två romanutkast. Jag lär mig något varje dag. Jag trivs i mitt eget sällskap. Jag har vänner som jag älskar. Jag är bra på att klara mig på litet pengar. Jag är snäll. Jag har försonats med mitt förflutna.
Det är en glädjens dag. Vi ska fira en månad utan nikotin. "Vi" och "vi" - det är mig det gäller men det är många inblandade, en stor del av vänkretsen, rökare och ickerökare. Sorella, rökaren som troget låtit bli att röka i mitt sällskap. Eva och Gerd, som jag bor i kollektiv med, och som stöttat mig som bara två inpiskade ickerökare kan - litet fantasilöst men engagerat. Som svarar på observationen: "Nu blev jag röksugen" med ett "Nej, det får du inte bli!" Vad lär man av detta? Att ta sina utbrott annorstädes. Till exempel till Mynta, som älskar att stoppa allt under luppen, fråga "vadan" och "varthän". "Kan du minnas situationen exakt?" frågar hon. "Vad tror du själv utlöste röksuget?" "Vad gjorde du åt det?" "Var det en bra strategi?" Och så allra främst och nästan glömd: Annika, som satte mig på rätt spår. Som fick mig att förstå att jag var missbrukare. Som efter misslyckade försök att få mig att vända mig till en högre makt, som man gör i AA-kretsar, bara gav mig mantrat: "Det här är lätt och enkelt". Tautologin bidrar till rytmen. "Det här är lätt och enkelt" - tjugotusen gånger om dagen har jag sagt det och det har funkat. Nu ska vi fira trettio dagar i frihet. Jag bjuder alla damerna - ja, de är kvinnor, allihopa - på supé och dans. Snittar och lax och fläderblomsparfait. Det är de värda. Jag är stolt men det är de som bär äran.
mitt bidrag till övningen kan du läsa på franska skrivartankar
SvaraRaderaJag har slutat röka.
SvaraRaderaJag har aldrig slutat vara pacifist.
Jag accepterar mina livsbetingelser.
Jag har skrivit två romanutkast.
Jag lär mig något varje dag.
Jag trivs i mitt eget sällskap.
Jag har vänner som jag älskar.
Jag är bra på att klara mig på litet pengar.
Jag är snäll.
Jag har försonats med mitt förflutna.
Det är en glädjens dag. Vi ska fira en månad utan nikotin. "Vi" och "vi" - det är mig det gäller men det är många inblandade, en stor del av vänkretsen, rökare och ickerökare. Sorella, rökaren som troget låtit bli att röka i mitt sällskap. Eva och Gerd, som jag bor i kollektiv med, och som stöttat mig som bara två inpiskade ickerökare kan - litet fantasilöst men engagerat. Som svarar på observationen: "Nu blev jag röksugen" med ett "Nej, det får du inte bli!" Vad lär man av detta? Att ta sina utbrott annorstädes. Till exempel till Mynta, som älskar att stoppa allt under luppen, fråga "vadan" och "varthän". "Kan du minnas situationen exakt?" frågar hon. "Vad tror du själv utlöste röksuget?" "Vad gjorde du åt det?" "Var det en bra strategi?" Och så allra främst och nästan glömd: Annika, som satte mig på rätt spår. Som fick mig att förstå att jag var missbrukare. Som efter misslyckade försök att få mig att vända mig till en högre makt, som man gör i AA-kretsar, bara gav mig mantrat: "Det här är lätt och enkelt". Tautologin bidrar till rytmen. "Det här är lätt och enkelt" - tjugotusen gånger om dagen har jag sagt det och det har funkat. Nu ska vi fira trettio dagar i frihet. Jag bjuder alla damerna - ja, de är kvinnor, allihopa - på supé och dans. Snittar och lax och fläderblomsparfait. Det är de värda. Jag är stolt men det är de som bär äran.
Denna var otroligt svår, kanke för jag har svårt att hitta saker att vara stolt över. Min lista innehöll bara tre saker.
SvaraRadera1 Min första son
2 Min dotter
3 Min andra son.
Jag kanse borde lära mig att våga vara stolt och våga känna att jag skulle vilja mörda ;-)
Jag väntar med spänning på nästa övning istället.
Som vanligt:
SvaraRaderahttp://minskrivarlya.blogspot.com/2009/01/utmaning-16.html